Huvudsyftet med Lissabonfördraget (liksom tidigare EU-konstitutionen) är att försöka bemästra två grundläggande problem, förbättra folks förståelse för EU-samarbetet och förbättra effektiviteten i samarbetet som fördjupas och utvidgas. Det kan så småningom förväntas omfatta över 30 medlemsländer.
För EU:s politiska ledarskap vore det en fatal prestigeförlust om även det ”reformfördrag” de högtidligen undertecknade ifjol i Lissabon skulle hamna i papperskorgen. Någon ny självklar nödutgång finns inte inom synhåll. Det finns ingen ”Plan C” om denna ”Plan B” förkastas. Politiskt skulle EU flyttas tillbaka till ruta ett, till utgångsläget efter nej-segern i den danska folkomröstningen om Maastrichtfördraget 1992. Ett nej på Irland i morgon skulle tyda på att den förtroendekris som första gången blottades 1992 fortfarande skulle bestå, trots alla ansträngningar att övervinna den, bland annat med Margot Wallströms ”Plan D” (demokrati, dialog och debatt).
Visserligen skulle EU rent tekniskt kunna fortsätta leva med det gällande Nicefördraget ett tag till, men dess inbyggda begränsningar skulle snart märkas. Framför allt skulle EU:s internationella ställning försvagas. Det skulle bli tydligast i den fortsatta utvidgningen av medlemskretsen som allvarligt skulle försvåras. EU:s organisation med 27 medlemsländer har redan nått taket för Nicefördragets bestämmelser. Konkret skulle svårigheterna drabba de länder på Balkan som i dag aspirerar på EU-medlemskap – främst Kroatien, Makedonien och Turkiet.
Nicefördraget begränsar också möjligheterna att genomföra de reformer på olika samarbetsområden som infördes i Lissabonfördraget, däribland det rättsliga området och de grundläggande sociala rättigheterna. Även den utvidgade rollen för EU-parlamentet och nationella parlament faller bort.
EU-samarbetets organisation och omfattning regleras av internationella avtal – fördrag – som ingås mellan medlemsländerna. För att ett fördrag skall träda i‑kraft krävs att samtliga medlemsländer godkänner det (ratifikation). Om ett förslag till fördrag förkastas i ett medlemsland så faller det. Då gäller tills vidare de tidigare fördragen.
Formellt sett skulle Irland vid ett nej i morgon kunna hålla ännu en folkomröstning, liksom Danmark gjorde 1993 och Irland 2001 efter diverse ”förtydliganden”. Den möjligheten utesluter emellertid premiärminister Brian Cowen på förhand och frågan är vad det i så fall finns att ”förtydliga” som skulle vända opinionerna.
Allt sedan förhandlingarna i Maastricht (1991) har en kärna av kontroversiella konstitutionella maktfrågor hela tiden diskuterats, förhandlats och skjutits på framtiden, över Amsterdamfördraget, Nicefördraget, EU-konstitutionen och två års tankepaus fram till Lissabon-fördraget. Ett nej på Irland i morgon skulle med största sannolikhet bli slutpunkt för den här mödosamma processen. Ett helt nytt läge skulle uppstå och det politiska ledarskapet på toppmötet nästa vecka skulle få anledning till en grundlig självrannsakan.
Irländskt nej vore dramatiskt bakslag
Ett irländskt nej till Lissabonfördraget skulle sätta punkt för drygt femtons års försök att stöpa om EU för att möta tidens krav. Det skulle stoppa detta ”mini-fördrag” som tillkom som en nödlösning efter nederlagen för EU-konstitutionen i Frankrike och Nederländerna 2005. Både politiskt och tekniskt skulle ett irländskt nej innebära ett mycket dramatiskt bakslag för EU-samarbetet.
