Den irländska regeringen som i dessa dagar är mer impopulär än någonsin följer en handlingsplan som i stora drag är känd. För att på nytt kunna vända sig till folket måste den visa att förutsättningarna förändrats sedan nej-segern vid den förra omröstningen. Vid EU-toppmötet före jul fick den gehör för principen att EU ger Irland några förtydligande för-behåll som förväntas minska motståndet mot fördraget.
Dit hör att Irland – liksom andra EU-länder – behåller rätten att sända en ledamot till EU-kommissionen, trots att fördraget förutser att antalet ledamöter ska minska efter 2014. Genom rotation på posterna skulle antalet ledamöter bara motsvara två tredjedelar av antalet medlemsländer. En tredjedel av länderna skulle därigenom under en mandatperiod sakna ”en egen kommissionär”.
Den regeln kan emellertid sättas ur spel genom ett kryphål i fördraget, om alla medlemsländer samtycker till det. Så skedde under visst motstånd vid toppmötet i december.
De andra förtydligande förbehållen gäller Irlands rätt att behålla sin egen lagstiftning beträffande aborter och Irlands rätt att behålla sin traditionella ställning som neutralt land. I båda fallen saknas egentligen grunder i fördraget för att dessa båda rättigheter skulle hamna i farozonen, men i den uppskruvade debatten inför folkomröstningen spreds skräckpropaganda som väckte mardrömmar hos irländarna.
Exakt hur den juridiska formeln för dessa förbehåll ska utformas prövar nu expertisen i Dublin och Bryssel. Vid EU-toppmötet i juni förväntas de kunna presenteras och backas upp av EU-ländernas stats- och rege-ringschefer. I vilken mån de är tillräckliga för att vända opinionen i Irland återstår att se.
Till taktiken bakom den irländska regeringens upplägg hör att den räknar med ett svidande nederlag vid valet till EU-parlamentet i juni. Då får det missnöje som följer på den djupa ekonomiska tillbakagången sitt uttryck i proteströster riktade mot regeringen. Det skulle samtidigt avleda från frestelsen att rikta missnöjet mot Lissabonfördraget, i synnerhet som den ekonomiska krisen blottar att Irland behöver stöd och hjälp från EU. I dagens läge har Irland inte råd att fjärma sig från Europa. Den insikten anses ligga bakom de opinionssiffror som numera pekar på att en majoritet av irländarna lutar åt att rösta ja till Lissabon-fördraget.
I Polen har parlamentet godkänt Lissabonfördraget, men statschefen, president Lech Kaczynski vill avvakta Irlands folkomröstning innan han undertecknar det. Samma hållning intar emellanåt presidenten i Tjeckien, den oberäknelige Vaclav Klaus, som älskar att sprida osäkerhet om sin rent formella signatur av fördraget. Om och när senaten i Tjeckien godkänner fördraget under våren tycks Klaus göra formaliteten beroende av den irländska omröstningen.
I Tyskland hänger det slutliga godkännandet av fördraget på författningsdomstolen i Karlsruhe. Där prövas under våren om fördraget skulle vara oförenligt med Tysklands grundlag och beskedet från Karlsruhe väntas i maj eller juni. Även om den tyska juridiska prövningen är utomordentligt grundlig, liksom när Maastrichtfördraget avhandlades 1992/93, så skulle det vara en sensation om författningsdomstolen skulle stoppa Lissabonfördraget.
Det sista politiska slaget om fördraget utkämpas sålunda i Irland i oktober – folkomröstningen hålls sannolikt torsdagen den 8 oktober. Sedan blir det statsminister Fredriks Reinfeldts uppgift att som EU-ordförande hantera resultatet. Vid ett irländskt ja börjar en tidskrävande och politiskt känslig förhandling om utnämningar till ett par topposter. Vid ännu ett irländskt nej får Fredrik Reinfeldt det tvivelaktiga nöjet att försöka ingjuta framtidstro i ett EU i fortsatt konstitutionell kris .
