BRYSSEL Irlands klara nej till Lissabon-fördraget ställer det politiska ledarskapet i EU inför ett stort bryderi. På nytt blottas att EU-samarbetet fortfarande lider av en allvarlig politisk förtroendekris. Hur de högsta politiska ledarna vill försöka trassla sig ur de omedelbara svårigheter som nu uppstår blir huvudfrågan på nästa veckas EU-toppmöte i‑Bryssel. Det mesta talar för att de så långt som möjligt följer den gängse linjen för EU:s interna krishantering, ”business as usual”.

Strikt formellt borde utgången av folkomröstningen innebära att detta fördrag nu förkastats och läggs i papperskorgen. Politiskt borde EU-ledarna på nytt ta en tankepaus och begrunda det mycket kritiska läget när allmänhetens förståelse sviktar. Så skedde när folkomröstningarna i‑Frankrike och i Nederländerna 2005 underkände förslaget till EU-konstitution. Nu har även den förenklade, lätta versionen av konstitutionen havererat.

Men Irland är inte Frankrike och EU:s högsta ledare tycks redan låst fast sig i en strikt tidtabell som förutsätter att Lissabon-fördraget kommer på plats senast i början av nästa år. Dessutom pekar erfarenheten av tidigare nej-resultat i folkomröstningar i‑Danmark (1992) och Irland (2001) på att EU-toppmötet inte gärna tar ett nej som ett svar.

När den nya irländska frågan kommer upp på toppmötet i midsommar blir det därför en politisk och inte en formaljuridisk diskussion. Irlands premiärminister Brian Cowen kommer att möta frågor om vad EU skulle kunna bidra med för att irländarna skulle kunna rösta för Lissabon-fördraget vid ett senare tillfälle.

Det är frågor som Cowen kan ha svårt att omedelbart besvara. Om det bakom nej-sidans seger framför allt ligger djup misstro gentemot hela den etablerade eliten på Irland så har övriga EU små möjligheter att påverka sådana attityder.

I dag har 18 medlemsländer godkänt fördraget genom ett parlamentariskt beslut och ytterligare åtta länder håller på väg att göra det. Som det ser ut idag kommer den processen att fortsätta som planerat, även i Storbritannien.

Därför kan toppmötet räkna med att 26 av de 27 medlemsländerna vid slutet av året står bakom Lissabon-fördraget. Därav följer att dessa EU-länder inte vill öppna för en omförhandling av själva Lissabonfördraget för att finna en lösning för fallet Irland.

Det som kan erbjudas Irland blir någon form av deklaration som förtydligar någon eller några delar av fördragstexten som väckt oro hos allmänheten. Om det räcker för att vända opinionen återstår att se.

Utöver problemen med den omedelbara krishanteringen får förmodligen Irlands nej långsiktiga politiska konsekvenser för hela EU. För en del av EU:s politiska ledare blir den irländska folkomröstningen en bekräftelse på hur svårt det kan vara att fördjupa samarbetet och samtidigt hålla ihop en medlemskrets på snart över 30 länder.

Därför drömmer sedan länge en del politiker om ett mer differentierat EU, ett ”kärn-Europa”. En differentiering som kan gå åt olika håll. Några vill fördjupa ytterligare. Andra vill dra sig undan genom att ställa sig utanför delar av samarbetet (så kallade opt-outs).

Redan idag pågår en process som gör det utvidgade EU allt mer differentierat och heterogent. En grupp länder deltar i den gemensamma valutan och den kretsen växer stegvis. Andra väljer att stå utanför. En grupp länder vill fördjupa ett försvarssamarbete inom EU. Andra vill stå utanför. En stor grupp ingår samtidigt i försvarsalliansen Nato. Andra väljer att stå utanför. En grupp länder deltar i Schengen-samarbetet. Andra väljer att stå utanför.

Frankrikes president Nicolas Sarkozy kan från den irländska folkomröstningen hämta näring till gamla gaullistiska drömmar om ett EU som styrs av en liten grupp så kallade stora länder, med Frankrike i spetsen.

Samtidigt kan Irlands nej-seger ge medvind för de starka krafter i‑brittiska Torypartiet som vill ompröva Storbritanniens medlemskap i EU. Det är krafter som partiledaren David Cameron kan få väldiga problem med att hantera, i synnerhet om han inom de närmaste två åren får bilda rege-ring. Om det då kommer krav på en grundläggande omförhandling av det brittiska medlemskapet så kan det få dramatiska följder för hela EU, icke minst för Irlands ställning i EU.