I en källarlokal i Teheran möts ett tiotal aktivister från fria fackföreningar och andra som stöder deras kamp för att få organisera sig. Flera i lokalen har suttit i fängelse eller polisförhör. När vi frågar hur många som kommer att rösta i presidentvalet den 12 juni räcker ingen i rummet upp sin hand. Här avfärdar man också de islamiska arbetarråd som inrättades efter revolutionen för 30 år sedan som regimvänliga och tandlösa.
–Det som kan förändra Iran är oberoende organisationer. Förändring kan inte genomdrivas av en person, säger ”Reza”, en fackligt aktiv som satt fyra dagar i fängelse efter årets förstamajprotester.
Aktivisterna berättar om polisbrutalitet och razzior mot ett förstamajmöte i Lalehparken mitt i Teheran.
–Bland dem som har släppts finns personer som har blivit torterade för att de skulle avge bekännelser, säger Ali Akhavan.
De som stöder fria fackföreningar pekar på att Irans konstitution garanterar föreningsrätten.
–Frågan om mänskliga rättigheter är viktigare för Iran än kärnenergifrågan. Det är bra om vi kan få stöd från utländska fackföreningar och frivilligorganisationer, men inte regeringar. Protester från EU-parlamentet, FN-organ, Amnesty och internationella arbetsorganisationen ILO är bra, tillägger ”Reza”, som inte vill gå ut med sitt riktiga namn.
Dessa fackligt aktiva frågar sig vad som har hänt med Irans oljepengar.
–Förra året gick råoljepriset upp till 150 dollar fatet – men vart tog pengarna vägen? säger de.
Det finns ett ideologiskt gap mellan dessa röstvägrare och de fyra presidentkandidaterna i Irans val. Men även president Mahmoud Ahmadinejads främsta utmanare i valet, reformkandidaterna Mir Hossein Mousavi och Mehdi Karroubi, frågar sig vad som har hänt med oljepengarna.
–Iran är ett rikt land. Fattigdom är inte vårt öde. Regeringen misshushåller, säger Mir Hossein Mousavi i sina valtal.
Ekonomiprofessorn Jamshid Edalatian är styrelseordförande i en iransk gren av företaget Kompass. Han var tidigare ledande i Teherans handelskammare, men fick lämna sin post efter en schism med de konservativa. Idag stöder han reformkandidaten Mir Hossein Mousavi. Fraktionsstriderna i Teherans handelskammare speglar maktkampen i landet i stort. I handelskammaren förs kampen mellan konservativa, som basarägarna, och en yngre företagargeneration som vill ha förändring.
–I början av revolutionen förstatligades det mesta och före- tagarna försvann utomlands. Det var sorgligt att se hur hela industribranscher gick kaputt, säger Jamshid Edalatian, som återvänt till Iran efter många år i Tyskland.
–Men under Rafsanjanis tid som president växte en ny generation företagare fram. Vi företräder den moderna och mer västorienterade grenen.
Säkra ekonomiska data om Iran finns inte, enligt professor Edalatian.
–Visst manipulerades siffror även förr. Men under Ahmadinejad har bristen på tillförlitliga data blivit ännu mer påfallande.
När regeringen säger att inflationen ligger på 25 procent talar inofficiella siffror om 30 procent. När regeringen säger att arbetslösheten är på 12,6 procent hävdar en arbetarorganisation att den är drygt 20 procent.
Jamshid Edalatian förklarar inflationen med att president Ahmadinejad har låtit sedelpressarna gå. När han har tagit med hela sin regering ut i provinserna har det beviljats krediter till småföretagare och kontantstöd till fattiga.
–Ahmadinejad pumpar ut pengar utan att tänka på konsekvenserna. Nu har vi 46 procent större penningmängd än 2008. Den förre centralbankschefen försökte kontrollera penningmängden.
40 procent av Irans invånare bor i mindre samhällen. Där har Ahmadinejad sin främsta väljarbas.
–Människor i byarna bekymras av bristen på skolor, sjukhus och vägar. Men så fort Ahmadinejad åker ut till provinserna lovar han satsningar på skolor och sjukvård. I småstäder ger han myndigheterna fria händer och skriver på deras projektplaner. Regeringen hävdar att 70 procent av löftena har infriats. Men i större städer går Ahmadinejads löftespolitik inte hem på samma sätt. Företagarna säger att det är kris, framhåller Edalatian.
Långt ifrån alla i landsorten är nöjda med Ahmadinejads politik, säger professorn som stöder Mousavi i valet.
–Många söker sig till storstäderna för att leta efter jobb. Men här har varken Ahmadinejad lyckats fixa jobb eller göra något åt de höga bostadspriserna.
