Konflikten om Irans påstådda kärnvapenprogram trappas upp. Irans arméchef Ataollah Salehi hotar med att stänga Hormuz-sundet, nålsögat för nära 35 procent av världens råoljeexport och för de amerikanska hangarfartyg som har sin hemmahamn i Bahrain. Irans ledare söker konfrontation med USA, åtminstone retoriskt. Det i sin tur har inrikespolitiska förklaringar.

Genom att höja garden mot ”Amrika” och Israel försöker den islamiska republikens styrande avleda missnöjet hos befolkningen med att ekonomin befinner sig i fritt fall.

Iran är en diktatur med konkurrerande maktcentra. Sedan en tid tillbaka har president Mahmoud Ahmadinejad hamnat i onåd hos högste ledaren, ayatolla Ali Khamenei, trots att denne hjälpte fram Ahmadinejad i presidentvalen 2005 och 2009 – där det senare valet var ännu tydligare riggat än det första.

I Irans parlament, majlis, får Ahmadinejad bära hundhuvudet för den ekonomiska krisen. Den iranska rialen har tappat 50 procent i värde mot dollarn sedan 2011, enligt oberoende iranska ekonomer. Arbetslösheten och inflationen ökar, men regeringen mörkar siffrorna.

–Ahmadinejad skulle ha lämnat ifrån sig en budgetproposition till majlis för flera månader sedan. Men han bryr sig inte om majlis utan åkte till Latinamerika i stället. Skälet till att han inte vill lämna ifrån sig en budgetpropp är att han är inkompetent, säger den exiliranske ekonomen Ahmad Alavi, verksam i Sverige och flitig kommentator på Voice of Americas sändningar på persiska.

Någon statlig statistik behövs inte för att iranierna ska känna hur fattigdomen sprider sig uppåt på samhällsstegen. Enligt en reformist i parlamentet ligger arbetslösheten på nära 30 procent, medan Asadollah Askar-Oladi, inflytelserik ordförande för Iransk-kinesiska handelskammaren, säger att inflationsnivån är nära 40 procent.

USA skärper sina sanktioner genom att straffa utländska aktörer som handlar med Irans centralbank. Det kan snart kompletteras med ett EU-embargo för import av iransk olja. Sedan tidigare är Iran förbjudet att importera materiel som kan användas för att utveckla kärnvapen, vilket även drabbat maskinparken och oljesektorn.

Men det ekonomiska missnöjet har inte lett till massprotester. Gröna rörelsen som protesterade mot presidentvalet 2009 är krossad. Medelklassen, motorn i Gröna rörelsen, mäktade inte med att se mer blod. Presidentkandidaterna Mir-Hossein Mousavi och Mehdi Karroubi sitter i husarrest.

–När priserna på bröd och bensin tiodubblades hände ingenting, konstaterar den förre SSU-ledaren Ardalan Shekarabi, som har iransk bakgrund och som nu arbetar som jurist och universitetslärare i Uppsala.

För att skapa jobb för en ung befolkning behöver Iran en tillväxt på åtta procent och en halv miljon nya jobb varje år, enligt ekonomen Ahmad Alavi.

–Men nu vägrar man släppa ifrån sig siffrorna eftersom tillväxten är mellan 0 och 1 procent. Företagen utnyttjar bara 40–50 procent av sin kapacitet, fortsätter han.

Iran kan ändå skjuta upp en hemtillverkad satellit och missiler, tvinga ned en amerikansk drönare, manövrera sig fram i grannländerna Afghanistan och Irak. Iran har också en avancerad nukleär sektor, som misstänks vara på väg att skaffa sig en kärnvapenkapacitet. Trots oljerikedomarna är Iran ändå en nettoimportör av oljeprodukter, eftersom det råder brist på raffinaderier.

–I oljefältet Asaluyeh där det tidigare fanns 60000 oljearbetare finns det bara 5000 kvar i dag, säger Ahmad Alavi.

Någon privat sektor i ordets egentliga mening finns inte, enligt experterna. Ekonomin domineras av statliga företag och av det revolutionsgarde som kontrollerar 160 hamnar. Flera höga präster är storkapitalister.

–All sockerimport sköts av en stor ayatolla. Det civila samhället är på väg att försvinna. Det finns tendenser på att Iran håller på att förvandlas till ett nytt Zimbabwe eller Vitryssland. De styrande är beredda att gå långt för att kväva alla självständiga riktningar, säger Ardalan Shekarabi.

I mars hålls val till parlamentet, majlis, som dock inte har den yttersta lagstiftande makten. Varje kandidat måste också godkännas av väktarrådet.

Men efter krossandet av Gröna rörelsen blir det svårt för de styrande att mobilisera väljare. Repressionen slår vitt och brett. Till och med Faezeh Hashemi, dotter till den förra presidenten Ali Akbo Hashemi Rafsanjani, har dömts, anklagad för att ha spritt propaganda mot systemet, medan faderns hemsida har stängts.

Iranierna är fokuserade på att överleva. Det enda som skulle få dem att sluta upp bakom regimen är israeliska och amerikanska bombkampanjer, säger otaliga exiliranier.