Den 31 december löper nuvarande avtal ut för de amerikanska trupperna i Irak. Bushadministrationen har länge hoppats få igenom ett nytt avtal med regeringen i Bagdad för att det i sin tur ska godkännas i FN:s säkerhetsråd. Enligt det lagda förslaget skulle USA-trupperna dras tillbaka från Iraks städer i juni 2009 och vara borta helt den 31 december 2011. Bushadministrationen har försökt sockra förslaget genom att ge irakiska domstolar begränsad möjlighet att ställa amerikanska soldater inför rätta om de misstänks för brott begångna i civila kläder, när de inte är i tjänst.

Men en enhällig regering i Bagdad har sagt nej till avtalstexten. Regeringen Maliki vill inte anta ett förslag om den inte säkert vet att parlamentet i Bagdad kommer att ratificera det. Varningarna från Amiral Michael Mullen, chef för USA:s generalstab, om att Bagdad kommer att stöta på allvarliga säkerhetsproblem om de säger nej, har inte tagits väl emot i Irak.

Utrikesminister Condoleezza Rice hävdar att Iran sätter käppar i hjulet. Och iranierna vill helt klart försäkra sig om att USA inte ska kunna använda Irak som avskjutningsramp för ett anfall mot den islamiska republiken.

– Jag tror att Iraks regering väntar ut presidentvalet i USA. De utgår från att de kan få något bättre om Barack Obama blir vald, säger Marina Ottaway, arabvärldsexpert vid tankesmedjan Carnegie Endowment for Peace, till SvD.

Marina Ottaway var en av de experter från Asien, USA och Europa samlats till en konferens i Beirut i helgen för att identifiera de länder som är uppåtstigande maktfaktorer när den amerikanska stjärnan dalar.

– USA har gett upp tanken på att vara enda supermakten i Mellanöstern, säger Marina Ottaway.

Andra experter från öst och väst delar hennes analys.

– Det fanns en naivitet inom Bushadministrationen under dess första år. (Neo-cons tankesmedja) American Enterprise Institute vilseledde Bushadministrationen när den förutsåg att USA:s hegemoni i världen inte skulle bli utmanad.

På senare har Bushadministrationen gått tillbaka till diplomati. Men en världsmakt utan klar strategi blir försvagad. Som uppåtstigande maktfaktorer identifierar experterna främst Kina, Ryssland och Indien. Men även Irans styrka har växt, som en följd av USA:s invasion av Irak.

– Iranierna anser att de hjälpte USA att störta Saddam och att USA har hjälpt dem att bli en regional maktfaktor. De är nöjda med utvecklingen i Irak, säger Vitalij Naumkin från Internationella centrat för strategiska och politiska studier i Moskva.

– Enligt min uppfattning går det inte att inleda villkorade förhandlingar med Iran (om dess nukleära program). Irans växande makt är en realitet, det måste vi inse, fortsätter Naumkin.

Utöver Iran vill tolv andra länder i Mellanöstern skaffa sig en nukleär kapacitet - för civilt bruk, heter det. Men denna hunger efter spetsteknologi påverkar kärnvapenländerna Israel, Indien och Pakistan och skakar om hela maktbalansen i Mellanöstern.

Med en sidoblick åt Afghanistan, där den sovjetiska armén gick ner sig på 1980-talet och där Natostyrkor nu stöter på växande motstånd från talibanerna, tillägger Vitalij Naumkin:

– I Ryssland är vi glada för att det är Nato som för ett krig i Afghanistan, så att vi slipper.