På en liten gata som ligger mellan Karada-gatan och Abu Nawas-gatan ligger Israa Husseins hus. Innan vi når fram till hennes ­bostad, möts vi av ruinerna av ett par hus som sprängdes i luften av en bilbomb i juli förra året. Bland bråten syns leksaker, husgeråd, gamla trasiga resväskor, kläder och skor.

Här förlorade Israa sin man och två av sina bröder, tre svägerskor samt sex av deras barn när en övergiven lastbil fullastad med dynamit sprängdes i luften. Sammanlagt dödades över 90 människor.

–Det tog åtta dagar innan vi hittade min mans döda kropp bland spillrorna, berättar hon.

Nu är Israa Hussein ensam ­ansvarig för en familj på 11 personer, det vill säga hennes egna sex barn, hennes 70-åriga mamma och tre av hennes bröders barn.Medan vi sitter på golvet i hennes mörka bostad, kommer den näst äldsta dottern och bjuder på ­pepsi. Det är stekhett i rummet. De många barnen sitter uppradade på bägge sidor om henne. När hon berättar sin sorgliga historia är det svårt att inte lida med ­henne och barnen.

Tio dagar innan explosionen hade familjen tvingats lämna sitt hem i Zeydia eftersom hon och hennes man blivit dödshotade. Även hennes bröder hotades till livet.

Alla flydde till en shiitisk del i Karada, ett säkrare och lugnare område, trodde de. Men tio dagar senare inträffade det fruktansvärda attentatet.

–Jag skulle aldrig be någon om hjälp. Vi kommer att klara av det här, säger Israa Hussein med stolthet i blicken.

Några kvarter bort träffar jag ­Yanar Muhammed, ordförande för kvinnoorganisationen Organization For Women’s Freedom In Iraq. Hon hävdar att 40 procent av landets arbetskraft tidigare utgjordes av kvinnor. Idag är 90 procent av dem arbetslösa. Den amerikanska ockupationen har lett till att hundratusentals irakier har dödats och kvinnans ställning och roll i det irakiska samhället har urholkats.

–Kvinnorna är klämda mellan tribalism, fundamentalism och ekonomiskt förfall, säger Yanar Muhammed, där hon sitter på sitt kontor bara ett stenkast från det berömda Paradistorget, där Saddam Husseins staty revs.

Enligt henne hade den irakiska kvinnan en starkare ställning än sina systrar i andra länder i Mellanöstern under 60- och 70-talen.

Men idag utsätts kvinnorna för hot, misshandel, våldtäkt och till och med mord. Värst utsatta är änkorna.

Samira al-Musawi, shiitisk parlamentariker från SIIC och ordförande för parlamentets kvinnokommitté, hävdar att änkorna drabbas väldigt hårt när deras makar dör. Först och främst så förlorar de makens inkomst. Dessutom berövas de sina rättigheter.

–Vårt samhälle är fruktansvärt grymt, säger hon. Alla är berättigade till en slags änkepension som idag uppgår till cirka 200 kronor i månaden. Men det räcker inte. En del tigger på gatorna och när allmosorna inte räcker finns det en del som tvingas prostituera sig. I vissa fall tvingas de gifta om sig.

Så är fallet med Samira al-Musawis svägerska, Khulud Abdul Razaq, 38.

–Min mamma sa åt mig att jag inte skulle återvända till Irak utan att gifta om mig först. Jag hade inget annat val, berättar Khulud Abdul Razaq, om varför hon gifte sig med Ali Abdul Hussein i januari ifjol.

Hon sitter i vardagsrummet i sitt prydliga men något slitna hus i en shiitisk del av Bagdad. Ali ­sitter bredvid och ser lite besvärad ut.

Khulud var gift med Omar i 12 år och de fick tre barn. Hon tittar lite nervöst på sin nya make ­innan hon börjar berätta.

Omar arbetade som ekonomiansvarig hos en köpman i Sadr City. Torsdagen den 2 mars 2006 kom den shiitiska milisen till ­området. De planerade att hämnas på sunniterna för en attack på den shiitiska moskén i Samarra en vecka tidigare. Omar fördes bort på en lastbil tillsammans med andra sunniter. Ingen visste vart han förts. Khuluds bröder och familjens vänner letade och hoppades hela tiden att någon skulle ringa och begära en lösesumma.

Efter tre dagar åkte hennes bror till det centrala bårhuset. Omars kropp hittades bland hundratals andra som också fallit offer för våldet mellan shiiter och sunniter. På hans kropp fanns tydliga spår av tortyr: ena ögat var sönderslaget, rygg, bröst, och ben hade sargats svårt av en borr.

–Varför räckte det inte med att döda Omar på vanligt sätt? Varför måste de tortera honom också, undrar Khulud Abdul Razaq och gråter.

Efter hans begravning måste Khulud följa en tradition som innebär att änkan måste isolera sig i fyra månader. Under denna tid fick hennes bröder ta hennes barn till och från skolan. Hon var rädd att de som dödat hennes man också ska döda henne och barnen. Hon skaffade sig också en AK 47.

–Jag ville hellre försvara mina barn och dö på ett värdigt sätt än att lämna över mig till fienden, berättar hon.

Till slut begav sig Khulud med sina barn till Syrien där hon träffade Ali. Han försörjer nu familjen som taxichaufför och väntar på att återuppta sina studier i medicin för att bli läkare. De har tur eftersom familjen äger ett hus med två lägenheter som de hyr ut.

–Många änkor ställs utan ­bostad när deras makar dör, ­berättar Samira. Det är kutym att änkans klan tar hand om henne och hennes barn. Dessutom brukar den hjälpa till med begravningskostnader, pengar och bostad, förklarar hon.

Men eftersom det finns så många änkor idag händer det att klanen inte ger någon hjälp. Så är fallet med Israa Hussein, hela ­familjen får klara sig på lån och sinande sparpengar. Någon hjälp från sin klan räknar hon inte med. Klanhövdingen har inte hört av sig för att beklaga sorgen eller ­erbjuda hjälp.

–Han är väl rädd för att det ska bli för dyrt. Jag måste ut och skaffa arbete, konstaterar hon.