– Vi har haft nog av dödande i Irak. Om någon anklagas för ett brott, ställ vederbörande inför rätta, låt det bli en rättvis prövning, men döm inte till döden, säger Haifa Zangana, irakisk författarinna, verksam i London och nu på Sverigebesök.
Hon vill riktar uppmärksamheten mot fyra dödsdömda irakiska kvinnor. En är anklagad för mord inom familjen och de övriga tre för säkerhetsbrott – kidnappning respektive mord på irakiska säkerhetsstyrkor i Bagdadområdet. Åtminstone tre av kvinnorna nekar till anklagelserna, och en av de dödsdömda säger att hon inte ens var i Irak när brottet begicks. Enligt Amnesty International hotas minst en av kvinnorna av omedelbar hängning. Endast president Jalal Talabani eller hans vice presidenter har makt att benåda dem.
Vädjanden och protester kan ha betydelse, menar Haifa Zangana, ordförande i Irakiska kommittén för nationella medier och kultur, en Londonbaserad frivilligorganisation som stöder upproret mot de amerikanska styrkorna.
Dödsstraffet återinfördes i Irak 2004, när landet formellt blev självständigt igen. Förra året hängdes inte bara Saddam Hussein utan ytterligare 64 personer, däribland elva personer i irakiska Kurdistan. Men varför driva en kampanj för att skona dödsdömda kvinnor – är det värre att avrätta kvinnor än män?
–För det första är jag emot dödsstraffet som sådant. Men i Irak ses kvinnor som mödrar, de som ska ge liv och som därför ska vara värda särskilt skydd. På 1960-talet, under Abd al-Salam Arefs regering, benådades dödsdöma kvinnor automatiskt, säger Haifa Zangana.
–Bland de dödsdömda finns två mammor med småbarn – ett barn på tre år och ett annat bara ett år gammalt som är fött i fängelset. Jag kan inte heller se att det finns hållbara bevis mot dem. Titta på Amnesty Internationals rapport över dessa fall.
I en skam- och hederskultur som den irakiska - där kvinnor genom ett sedesamt leverne ska sörja för familjens goda rykte - kan våld, och framför allt våldtäkter, mot kvinnor utnyttjas politiskt. Den som våldtar fiendens kvinnor kränker också offrens manliga släktingar.
–I den irakiska kulturen brukar man säga att en man får ett brustet öga - att han inte längre kan se någon annan i ögonen - om hans kvinna (hustru, dotter, syster) blir våldtagen, säger Haifa Zangana, som själv har blandad arabisk-kurdisk bakgrund.
Hon säger att FN:s mission i Bagdad har konstaterat 80 fall av våldtäkter på kvinnor i irakiska fängelser. Kritiker kan invända att övergrepp mot kvinnor i politiskt syfte var vanligt förekommande också under Saddamregimens tyranni.
De första åren efter USA:s invasion i Irak teg människor av skam och vägrade berätta om övergrepp som begåtts mot deras kvinnliga släktingar, särskilt om de hamnat i det ökända Abu Ghraib-fängelset, hävdar Zangana.
– En del våldtagna dödades av sina familjer för att skammen inte skulle drabba familjen. Vi känner till sådana fall, de har dokumenterats. Så kvinnor lider dubbelt: genom den dåliga ekonomin och hälsovården, bristen på säkerhet och jobb, och så genom våldet mot dem.
Men under senare tid har det skett ett skifte, fortsätter den irakiska författarinnan. Hon pekar på två aktuella fall där irakiska kvinnor öppet har gått ut och anklagat dels shiapoliser och dels irakiska regeringssoldater för att ha våldtagit dem.
–Dessutom har De muslimska lärdes förbund i Irak, en del av (det sunnitiska) motståndet, antagit ett program mot USA, där de säger att ”det är amerikanerna som bära skammen” för våldtäkterna. Så här sker en utveckling. Det känns uppmuntrande, argumenterar Haifa Zangana.
När det gäller överdödligheten i Irak – den omtalade Lancetrapporten talar om 650 000 döda som en följd av USA:s invasion för fyra år sedan – håller hon med de forskare och humanitära organisationer fördelar skuldbördan på alla sidor, inklusive de grupper hon själv kallar för motståndsrörelser.
–Det var inte precis The Royal Shakespeare Company eller Chicagos symfoniorkester som Storbritannien och USA skickade till oss. När de skickar den mest brutala krigsmaskinen, kan man inte förvänta sig en kamp med blanka vapen.
