10 000 moçambikaner har rest hem på grund av förföljelserna. Bussar har skickats från huvudstaden Maputo för att transportera hem dem som vill. Även vid gränsen till Zimbabwe märks hur fler än vanligt reser in.

Alla oppositionspartier i Sydafrika anklagar Mbeki för att ha förnekat problemets omfattning och reagerat för sent när armén beordrades ut först efter två veckors våld. 16 000 hade redan flytt och mer än 40 dödats.

Det är första gången sedan apartheidtiden som militär patrullerar Sydafrikas svarta förstäder. Läget var i går det lugnaste på två veckor.

Men kritikstormen mot president Mbeki har aldrig blåst hårdare än i  dag. De som förr inte ­vågade sabla ned Mbekis administration för vad den misslyckats med genom åren. Tidningarna – märkligt nog även statskontrollerad radio och teve – fylls av hård ­kritik. Över hela linjen handlar det om att detta aldrig hänt om regeringen agerat annorlunda.

Framför allt fokuserar man på fattigdomen. Under de 14 åren ­sedan ANC fick makten har det skapats både en svart över- och medelklass. Men de fattigaste har blivit fattigare och de illegala invandrarna räknas till mellan tre och sju miljoner, ingen vet exakt. I kåkstäderna finns en utbredd besvikelse, som fått utlopp mot invandrarna.

Gemensamt för kritikerna är också underkännanden av ­Mbekis Zimbabwepolitik. Hans ­vägran att fördöma våld och valfusk där har bidragit till inflödet av uppemot tre miljoner zimbabwier till Sydafrika.

Kritikstormen kan kopplas till maktkampen inom ANC, som vanns av Jacob Zumas vänsterfalang vid partikongressen december. Mbeki är sedan dess isolerad från partiledningen och handlingsförlamad tills han måste avgå vid valet nästa år. Avgångskrav börjar öppet höras även inom ANC.

En av de mest välkända kommentatorerna, Xolela Mangcu, skriver i tidningen Business Day att Sydafrika slirar fram utan mål i brist på ledarskap:

– Mbeki är president bara till namnet. Ingen respekterar honom längre, varken hans parti ­eller pöbelgängen på gatorna.

–­ Mbekis regering har återskapat apartheidgeografin fast många gånger värre, med getton som förvaringsplatser för fattiga svarta där de kan ge sig på varandra. Det blev rena infernot. De som skulle leda duckar medan skurkarna tar över gatorna.

– Våldet är ledarnas egen ­skapelse. Långt före främlingsfientligheten planterade befrielse­rörelsen en våldskultur i våra områden. Vad vi nu ser liknar vad som hände då: folkmassor som viftar med vapen och dansar runt brinnande människokroppar. De kriminella som rekryterades till revolutionen har i dag kontroll över staten och räds det Frankensteins monster de själva skapat.

En annan kritiker är Frans Cronje, andreman vid Institutet för rasrelationer, en respekterad tankesmedja som var aktiv i kampen mot apartheid. Cronje anklagar regeringen för den blandning av svikna förhoppningar, laglöshet och fattigdom som orsakat upploppen. Han pekar på inkompe­tens inom säkerhetsministeriet, urholkning av rättsväsendet och korruption inom polis och myndigheter.

– Korruptionen inom statlig sektor har spritts även lokalt. Därför har förtroendet för staten eroderat bort. Det väcker ilska när utlänningar köper sig dokument för att stanna i landet. Ilskan når ut på gatorna. Nära 40 procent har inget riktigt jobb. Det är inte konstigt om ungdomarna kan ägna dagarna åt våldskampanjer i kåkstäderna.