Anders Nilsson i Benghazi, du är mig veterligen den svensk som kan Libyen bäst. Du har jobbat i Libyen som företagare med vattenborrning i 26 år och är sedan länge finländsk och svensk konsul i Benghazi. Hur kommer det sig att det har blivit så många år för dig i Libyen?

– Vårt företag Condrill startades av min far, Harry Nilsson, 1975. Verksamheten var helt fokuserad på Libyen. Under dessa första år under Gaddafi spenderades stora summor för att utveckla jordbruket. Min far skrev på ett stort kontrakt för vattenborrning i de Gröna bergen, 10–30 mil öster om Benghazi, och startade då Condrill. Jag arbetade som oljeingenjör i Fjärran Östern när jag bestämde mig för att börja på Condrill 1986.

Vad har fått dig att stanna så många år i ett land under en stenhård diktatur? Det måste ha varit något annat än bara pengarna?

– Utmaningen har varit en sporre. Det har varit ett spännande liv med många erfarenheter. Det svåraste har inte varit säkerheten i landet. Tvärtom, jag har nästan aldrig känt mig hotad, men det svåra har varit att klara att driva företaget. I många år har det största problemet varit att få betalt. Som tur är var de flesta av våra kunder det senaste året oljebolag, vilket gjorde arbetet mycket lättare. Andra svenska företag, som arbetat i Libyen, kan berätta samma sak. Vi har under åren byggt upp ett företag som är ledande inom vattenborrningen i Libyen och har de flesta oljebolag som våra kunder.

– Utöver företagandet har jag upplevt mycket. Som svensk och finländsk generalkonsul har jag fått en inblick inom det diplomatiska och politiska livet, som kanske inte andra företagare haft tillgång till. Respekten för diplomater i Libyen har varit stor och gett mig en speciell position. Jag har tillsammans med min syster och några vänner drivit de båda internationella skolorna i Benghazi (The British School i 23 år och The European School i 10 år). Det har gett bra kontakter.

Du har rest över hela Libyen, eftersom oljeproduktion förutsätter vattentillgångar. Du stannade i Libyen under månader av revolution, också när Benghazi hotades av Gaddafis brigader. En stridsvagn stoppades med enkla handeldvapen nära ditt kontor. Vad fick dig att hålla ut? Varför lät du dig inte evakueras som så många andra västerlänningar i Benghazi?

– Jag har varit här i så många år och känner så många libyer. Jag har så många libyska anställda att jag nog kände det som ett svek om jag lämnade dem här. Alla andra hade lämnat och libyerna var väldigt rädda för vad som skulle hända. När de såg att jag stannade, tror jag att många kände trygghet

Hur påverkade de utländska företagens evakueringar moralen bland libyerna när läget var kritiskt i mars, innan FN-resolution 1973 trädde i kraft och innan Gaddafibrigaderna mötte motstånd från luften?

– Jag var väldigt upprörd över hur många utländska företag betedde sig. Jag förstår mycket väl att de lämnar när det är fara för livet. Det tror jag ingen libyer förebrår dem för. Men många företag använde ”Force Majeur” som anledning att inte betala sina lokalanställda efter det att företagen lämnade. Vi på Condrill fick heller inte betalt av flera utländska företag för det arbete vi gjort innan revolutionen. Det är skamligt. De flesta drog sig tillbaka till sina hemmabaser och sa att vi fick vänta tills kriget är över.

– Condrill började arbeta för Benghazis kommun med att reparera vattenbrunnar som skulle användas som reserv ifall att det reguljära vattensystemet skulle saboteras av Gaddafi. Det turkiska företaget som påbörjat arbetet före revolutionen stack och var emot att vi fortsatte deras jobb. De tyckte det kunde vänta tills kriget var över.

Sverige erkänner bara stater, inte regeringar, heter det. Men någon part måste representera denna stat. När kan vi vänta oss att UD skickar ett sändebud till Libyen igen?

– En svensk diplomat väntas komma till Benghazi om två veckor. Norge och Danmark har skickat sina sändebud tidigt i konflikten.

När kände du att det var säkert att Gaddafis regim skulle falla?

– När Nato kom med i spelet och Frankrike slog ut de första stridsvagnarna utanför Benghazi den 19 mars.

Men du höll ändå en låg profil tills helt nyligen?

– Ja, för det fanns fortfarande Gaddafisympatisörer i Benghazi. Det pratades om dödslistor och jag ville helst inte upp på en sådan lista. Mina it-tekniker som hjälpte oss med satellituppkopplingarna var på dessa listor. Jag var också rädd för att mina anställda i Tripoli skulle kunna bli straffade om jag höll för hög profil.

Du har träffat flera ledamöter i Nationella övergångsrådet, NTC. Hur ser du på rådets förutsättningar att klara ett regimskifte? Finns det risk för en ny blodig maktstrid, en ny fas av inbördeskrig efter Gaddafis och sönernas fall? Eller är du mer hoppfull?

– Jag är hoppfull. Jag vill att västvärlden hjälper till med att släppa en del av de frysta tillgångarna för att säkerställa betalning av löner. Jag tror att NTC har mycket större chans att klara sig om folk får mat på bordet.

– Jag tror inte på blodigt kaos, men det är viktig att NTC får folkets förtroende och det viktigaste här är att folk får lön. Om de kommer att gå hungriga så vet vi inte vad som kan hända. Troligtvis får de religiösa grupperna mycket mer att säga till om. De är väl organiserade och har bra kommunikationsnät genom moskéerna.

Hur är stämningen idag i Benghazi?

– Den är mycket god. I går kväll började skjutandet redan vid 18-tiden och jag satt vid Europeiska skolan med en kollega från tyska ambassaden. Vi fick vänta tills 19:20 då de tillåts äta efter dagens fasta. Då tog automatelden och sprängningarna en paus i en timme och vi kunde lugnt åka hem. Det är farligt att vistas ute när de firar med skarp ammunition. En liten flicka fick en kula i huvudet igår kväll – fruktansvärt. De firade att de tagit (Gaddafis högkvarter) Bab al-Azizia i Tripoli. Nästa, och det största firandet, blir när de vet vad som hänt Gaddafi – då gäller det att stanna inomhus.

När tror du att flygplatsen öppnas igen så att vi vanliga resenärer slipper åka den långa landvägen från Kairo eller Tunis?

– Flygplatsen är nog inte svårigheten – jag tror att det är de internationella flygbolagen som är rädda att komma in. Ett par tre veckor tar det nog. Jag har haft tur att få åka med FN:s flyg.

Till sist: du är hundägare, och det är inte enkelt i ett land där värsta förolämpningen är att kalla någon för hund (vilket president Reagan gjorde om Gaddafi, medan Gaddafi kallat sitt folk för råttor...) Hur funkar det att ha hund i Libyen?

– Jag har en rhodesian ridgeback, Otto, och han är nog en förutsättning för mig att bo här. Det tvingar mig upp i bergen eller till stranden för att komma ut ur kontoret. Det finns ingen som går ut med en hund i staden, utan vi får köra till ett ställe där vi kan vara ifred. Jag hade en annan hund, schäfern Pompe som gick bort för en månad sedan, snart 13 år gammal. Jag hade trott att han skulle överleva Gaddafi.