Jag skulle vilja vända på problemet och fråga dig som expert – vad är det för fel med nordbor, som hela tiden intalar sig att ”det kan inte hända här”? Och som därför hela tiden konsekvent vägrar att införa grundläggande säkerhetsåtgärder som t ex att stoppa obehöriga från att gå in på skolområden, eller släpper iväg misstänkta våldsbrottslingar med ett ”det är nog ingen fara”? Vad är det i nordbornas psykologi som gör att denna inbillade exklusivitet och förmodade undantag från all världens ondska så envist biter sig fast, trots att t ex en statsminister och en utrikesminister mördats på öppen gata i Sverige?

Jonathan Newton

Svar:

Det är en väldigt intressant och relevant invändning du gör tycker jag. Jag håller med dig om att det i den allmänna debatten kring sådana här händelser som skolskjutningarna, eller t.ex. morden på Olof Palme respektive Anna Lindh funnits inslag som tyder på ett tyst och underförstått grundantagande om, som du säger, exklusivitet och förmodat undantag från all världens ondska. Kanske är den nationella självbilden oskuldsfull och naiv?

Men det kan också vara positivt. Kanske reagerar vi med en tröghet som inte bara är negativ? Vid extrema händelser finns det alltid en risk för så kallad moralpanik. Ibland kan motåtgärderna för att rusta sig för att möta ett problem tillkomma impulsivt och bli överdimensionerade (min personliga uppfattning är att t.ex. USA:s åtgärder med ”kriget mot terrorism” kan illustrera detta). Oavsett vad nu vår tröghet beror på (oskuldsfullhet, naivitet) menar jag att den inte nödvändigtvis bara är dålig i sina konsekvenser. Men du har en jättebra poäng.

Vad kan man i skolan göra för att förebygga att dessa mord händer? Jag arbetar med att utbilda skolpersonal, elevskyddsombud och kamratstödjarelever i hur man arbetar mot mobbning och är tacksam för råd.

AnnCha Lagerman

Svar:

Det finns åtminstone en större, amerikansk studie av fenomenet och där man dragit slutsatsen att det faktiskt finns vissa gemensamma drag hos de här gärningsmännen. Inte bara att de alla är unga män med tillgång till handeldvapen, utan också att de vanligen är enslingar utan kamrater, lite grubblande och utanför den allmänna gemenskapen, känner ett främlingskap och till och med ett hat mot samhället, mot lärare och andra elever, samt att man också sett udda och ovanliga intressen och hobbies. En tanke som väckts är då att man skulle kunna göra en checklista av dessa karaktäristika och ”bocka av” elev för elev, klass för klass, i syfte att identifiera högriskindivider. Mot dessa individer skulle sedan fördjupad utredning och särskilda insatser riktas, i preventivt syfte.

Jag tror det här är fel väg att gå. Den allmänna beskrivningen vi har av en skolskjutare stämmer in på så många som kanske upp till en kille i varje klass i varenda svensk och finsk skola på varenda på högstadium och gymnasium. Istället ser jag stora risker med att stigmatisera de som berörs. Jag ser också stora risker med att ett sådant system skulle leda till minskad tolerans mot det udda och avvikande, och snarare skapa ökad otrygghet i skolorna, inte minskad.

Jag tror i det här sammanhanget mycket mer på det som brukar kallas primärpreventiva insatser. De är mycket mer indirekta och kan möjligen uppfattas som ”flummiga” och mindre handlingskraftiga, men med dessa riskerar vi i varje fall inte att skapa nya problem istället för att lösa det gamla. Det vill säga, en fungerande skolhälsovård, barn- och ungdomspsykiatri, men också mer resurser för att restaurera den hårt kritiserade lärarutbildningen. Kunniga, trygga och kompetenta lärare som finns nära sina elever och har kunskaper och redskap för att hantera svåra situationer borde vara det enskilt viktigaste för att förhindra hot och våld i skolmiljön. Jag skulle också utveckla och studera sådana nyckeltal som antalet elever per lärare och till exempel antalet tusen elever per skolpsykolog (skolpsykologerna har drastiskt minskat och nästan försvunnit i svenska skolor - vad betyder det för det förebyggande arbetet?).

Jag vet själv inget närmare om de två berörda finska skolorna, kanske fanns resurser och kompetens men trots det kunde man inte förhindra katastroferna? Men jag tror icke desto mindre att med den här typen av insatser kan riskerna reduceras, och dessutom borde man konstruktivt kunna angripa många andra problem än bara skolskjutningsrisken.

Tror du att det är en tillfällighet att detta sker i Finland igen? Vad är i så fall den stora skillnaden mellan Sverige och Finland?

Peter Löfstedt

Svar:

Nej jag tror inte det är en tillfällighet. Den viktigaste faktorn är att det hänt en gång förut (i Jokela i november 2007). De här gärningsmännen är inspirerade av varandra, gärningsmannen i Jokela gjorde i det material han efterlämnade specifika referenser till Virginia Tech som hade skett ett halvår tidigare (under våren 2007), och båda i sin tur hänvisade i text och bildmaterial till Columbine. De här vansinnesdåden har den karaktären att de har ett mycket stort copy cat inslag. Både Internet och massmedias nyhetsrapportering spelar stor roll för förloppet.

Den näst viktigaste faktorn, tror jag, är tillgången på vapentillgången. I likhet med professor Sten Levander på onsdagens SvD Brännpunkt anser jag att vapenlagstiftningen spelat stor roll. I ljuset av händelserna i Finland senaste året framstår vapenlagstiftningen där som väldigt liberal, särskilt då avseende handeldvapen, mer lik den i USA än den vi har i Sverige. Detta är jag övertygad om kommer dominera den finska debatten framöver.

Jag har själv jaktvapenlicens och förfogar över jaktvapen, och jag försvarar den enskildes rätt att få göra det. Jaktvapen är emellertid klumpiga och inte särskilt ändamålsenliga för den här typen av dåd, och följaktligen används vanligen heller inte jaktvapen för brottslig verksamhet (det finns förstås undantag, i Sverige hade vi nyligen t.ex. Rödeby-ärendet).

Självfallet kan man också ha ett fullt legitimt intresse för pistolskytte såsom aktivt tränande och tävlande i en skytteklubb. Men följer det utav detta med nödvändighet att det är rimligt att en 18-åring (Jokela) eller en 22-åring (Kauhajoki) ska få förfoga över ett handeldvapen, förvara det i bostaden, all den tid man inte är på klubben och tränar eller tävlar? Är det rimligt att man inom ramen för pistolskytteutövandet också självklart ska ges möjlighet att köpa och äga handeldvapen av grövre kaliber, t.ex. 9 mm, som trots allt inte en typisk vapentyp för sportskytte?

Frågorna hopar sig här, och jag är som psykolog förmodligen fel person att föra den här delen av debatten vidare - snarare skulle man vilja höra vad professionella företrädare för polisen och för pistolskyttet i Finland och i Sverige har att säga.

Vad betyder internet för utbredningen av den här typen av brott?

Anna Gunnarsson

Svar:

Jag tror att Internet har utomordentligt stor betydelse i sammanhanget. Internetkulturen är mycket utbredd bland yngre generationer på ett sätt som lätt kan underskattas av samhällets beslutsfattare (som ofta tillhör en äldre generation). Det är förstås ingen lösning att ”stänga ned Internet”. Vi måste hitta ett förhållningssätt och andra angreppsvinklar, nya sätt att möta helt nya problem.

Varför är det så vanligt att gärningsmannen tar sitt eget liv efter skolmassakrer? Det hände i Columbine, Virgina Tech, Jokula och nu i Kauhajoki.

Elisabet Andersson

Svar:

Jag vet inte det. Så skedde i Columbine, och Columbine blev enormt uppmärksammat och har till och med kommit att bli alla skolskjutningars moder. Och det är nästan som att Columbine satt en slags rituell ”standard”. Många psykiatriker menar att skolskjutningarna egentligen bör ses som hårt dramatiserande så kallade utvidgade suicid. Det vill säga planerade självmord där man bestämt att man ska ta sitt eget liv men också så att säga ”ta med sig” andra in i döden.

Är det bara pojkar som begår den här typen av våldsbrott? Vad beror det i så fall på? Finns det exempel på när kvinnor gjort sig skyldiga till massmord i skolor.

Kristian Erlandsson

Svar:

Nej, jag känner inte till ett enda fall i historien med kvinnor som begår den här typen av massmord. En enorm mängd beteendevetenskaplig forskning har gett sig på att studera skillnader mellan män och kvinnor, och undersöka alla de föreställningar som finns om manligt respektive kvinnligt. Till exempel att kvinnor skulle ha bättre simultankapacitet och män skulle ha bättre spatial förmåga. Vad jag förstår har all den här genuspsykologiska forskningen i korthet kommit fram till att föreställningarna om skillnader mellan män och kvinnor som många av oss bär med oss faktiskt är rena myter, rena nyset. Män och kvinnor är när det gäller tankar, känslor och handlingar mycket mer lika än vad de flesta tror.

Men det finns några fynd med skillnader som återkommer om och om igen och som är svåra att bortse ifrån, och en sådan är just benägenheten för aggressivitet och våld som ett sätt att hantera konflikter, där män skiljer sig från kvinnor.

Män är också på alla sätt kraftigt överrepresenterade i all statistik som har med våldsbrottslighet att göra. Låt vara att det delvis kan förklaras av att kvinnors våldsanvändning osynliggörs och underrapporteras både i kriminalstatistik och i forskning, men även bortom dessa mörkertal tycks det finnas, säger forskarna, en så att säga genuin skillnad mellan könen när det gäller våldsanvändning.