KOLUMN | Söndag 19 oktober
   ROLF GUSTAVSSON
SvD:s korrespondent i Bryssel
rolf.gustavsson@svd.se 08-13 50 00

I söndags för en vecka sedan möter jag på Kastrup en dansk bekant som sedan årtionden spelar en viktig roll i europeiska sammanhang. Den svenska folkomröstningen kommenterar han bara med en trött suck.
- Ni gjorde precis alla fel som vi gjort i Danmark och ändå hade vi varnat er på alla punkter. Nu gäller det för Sverige att inte ställa till problem för sig med konstitutionen.
Måndag kväll möter jag en gammal italiensk vän som har på sin meritlista att ha fått sparken som tv-chef av Silvio Berlusconi personligen. Min vän är politiskt ”opålitlig” eftersom han är den förste (och antagligen ende) som nått en sådan position i Italien utan medlemskap i något parti.
- Vad är det som händer i Sverige? undrar han. Förr i tiden reste jag dit minst en gång om året för att rapportera. Vi italienare trodde att vi kunde möta framtiden i Sverige. Men nu förtiden känner jag ingen som åker till Sverige av den anledningen.
På tisdagen deltar jag i ett seminarium om EU:s regeringsförhandlingar om det nya fördraget.
- Sannolikheten för att det godkänns i alla 25 länderna är i stort sett noll, förklarar den föredragande experten. Alltså måste vi redan nu reda ut hur vi gör i ett sådant läge.
- Vore det nödvändigtvis en katastrof om ett eller ett par länder i så fall lämnar EU? undrar då en mycket namnkunnig brittisk kommentator.

När frågan om folkomröstningar kommer på tal förutser deltagarna nattsvarta katastrofer.
- I väst blir det i så fall folkomröstning om östutvidgningen och i öst om pengarna från Bryssel. Med ett svagt, handlingsförlamat EU utan nya pengar är folkomröstningarna förlorade på förhand, säger en dyster belgisk diplomat.
Diskussionen landar i två frågor. Kan vi förvänta oss ett bättre europeiskt ledarskap? Kan vi förvänta oss ett bättre nationellt ledarskap?
Båda frågorna besvaras med nej. Jag har aldrig tidigare upplevt en så uppgiven stämning i Bryssel.
- Ledarskapet i Sverige är en nyckfull ”one man show”.
På kvällen stöter jag av en slump på en ledande svensk socialdemokrat. Han undrar hur Sveriges nej till euron tas emot.
- Man har snabbt kommit över den besvikelsen, svarar jag. Du förstår, nejsegern är bara ett svenskt problem. Inte ett europeiskt. Europa kan klara sig utan Sverige. Europa har andra problem.
- Ja, det har du naturligtvis rätt i, säger han som vore det en äkta aha-upplevelse.
När jag på onsdagen lika tillfälligt råkar på en framträdande borgerlig svensk politiker låter han mig ana att Göran Persson kan tänkas aktualisera euro-frågan på nytt, mycket tidigare än vad som sades före folkomröstningen.

Den vinken ligger i bakhuvudet under EU-toppmötet torsdag och fredag. Räcker i så fall krafterna? Viljan? Glöden? Det är en dämpad, lite okoncentrerad och ganska hårt sliten Göran Persson som träffar klubben av stats- och regeringschefer - ”ett oerhört värdefullt nätverk”.
- Jag möter den här gruppen oftare än den socialdemokratiska partistyrelsen, säger han överraskande på presskonferensen.
Möjligen antyder han därmed också något om varför rörelsen krockar med sig själv på den svenska Europavägen.