Jag tog nattåget från Peking till staden Shenyang, för en artikel om att bättre infrastruktur gett gamla industristäder i norra Kina en explosiv tillväxt. Tåget lämnade Peking prick 22:25 och anlände enligt tidtabell morgonen efter. Därute var det 20 grader kallt.

Bilarna slirade runt på hala och snöiga gator, ingen hade vinterdäck. Runt Maostatyn på torget skottade kvinnor snö med halsdukar virade runt huvudet. Dagen efter hade temperaturen sjunkit ytterligare. Minus 30 grader. Det var den kallaste dagen på 50 år i provinsen! Men tågen gick fortfarande i tid. Vilket fick mig att tänka på SJ.

Jag tänkte först lägga in en sarkasm här. Men jag kunde inte komma på något som kunde överträffa infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärds (M) ”De får fira jul någon annan dag”. Med den hälsningen till alla strandade julfirare passerades gränsen då det gick att använda ironi längre. Elmsäter var på fullt allvar nöjd med SJ:s agerande. ”Jag blev exempelvis jätteglad när jag fick reda på att Trafikverket och SJ skulle ha en gemensam presskonferens”, sa hon till DN. De flesta skulle varit jätteglada om de röjt spåren i stället för att snacka med journalister. (Är det inte tid att gallra bland den enorma mängd pr-nissar och presskontakter som svenska myndigheter håller sig med? Trafikverket anser sig ha behov av 14 pressinformatörer som ”varje dag, dygnet om” är redo att förklara varför tåget inte går. Tre av dem har dessutom titeln ”chef” och en fintiteln ”pressekreterare”. Jämförelsevis har SvD:s inrikesredaktion 14 reportrar).

Nu är det naturligtvis som att sparka på en död häst att jämföra SJ:s museiföremål med Kinas järnvägar. Kina har på rekordtid byggt världens största nät av snabbtåg. År 2014 kommer snabblinjen till Shenyang att invigas. Med en hastighet på 350 kilometer i timmen kommer den 705 kilometer långa resan till Peking ta två timmar, från dagens nio. Projektet lanserades 2009.

Precis som att det aldrig är vädrets fel när det blir svältkatastrofer i Afrika så är det inte vinterns fel att tågen stannar i Sverige. Problemet är alltid, alltid, alltid politik. Och kan enbart lösas med politik. I Kina har de inte splittrat upp järnvägen på nära 40 olika bolag, varav 33 olika tågoperatörer. Kinas järnvägar går alltså att styra. I Sverige får ministern däremot glädjefnatt när SJ och trafikverket lyckas hålla en gemensam presskonferens.

Eftersom ingenting har ändrats sedan förra årets tågkaos så citerar jag min egen kolumn från i fjol: ”Sverige håller på att avreglera järnvägen. Det är en katastrof. Vissa samhällsfunktioner är så viktiga att de bör inte vara företagsekonomiskt slimmade. Exempelvis när det oväntade (?!) snöovädret kommer och tågnätet brakar samman. I Kina vidgar statliga subventionerade järnvägar befolkningens vyer, hjälper miljön och agerar draglok för ekonomin. De hade kunnat göra det även i Sverige.”