Huang Xiaoqin dömdes för omstörtande verksamhet. Trots att han nu är fri, har han svårt att få arbete och ett normalt liv på grund av sin bakgrund. Han försökte fly från Kina men sändes tillbaka igen. Han vill berätta om sitt öde för SvD, eftersom han tidigare har varit i Sverige.

– Världen vet inte om hur många politiska fångar det finns i Kina, inte ens min far visste att jag var fängslad i fem år, berättar Huang Xiaoqin för SvD i Shanghai.

Huangs politiska engagemang började bagatellartat. Hans sjuka mamma bad honom kopiera stenciler om qi-gong-övningar. Bland papprena om hälsosamma rörelser och andningsteknik fanns material från den bannlysta sekten falun gong. Modern delade ut dem i parken till andra pensionärer.

I februari 2000 åkte Huang Xiaoqin, som är ingenjör, till Sverige för att delta på en mässa. När han ringde hem berättade modern att polisen sökt honom på grund av falun gong-papprena. Huang blev rädd och valde att söka asyl. I väntan på beslut träffade han andra kinesiska regimkritiker, bland annat en som introducerade honom för Demokratipartiet, en USA-baserad organisation startad av landsflyktiga dissidenter efter massakern på Himmelska fridens torg 1989.

I maj månad återvände Huang självmant till Kina. Föräldrarna sa att läget hade lugnat ner sig. Dessutom ville han arbeta för demokratiska reformer i Kina. Han startade en particell i Shanghai med fyra medlemmar. Deras ”kriminella” karriär blev kort och harmlös. Han greps i februari 2002. I domstolens beslut står att Huang vid några tillfällen delat ut broschyrer med titlar som ”Skapa ett fritt och demokratiskt Kina” och ”Avsluta kommunistpartiets diktatoriska styre!”. Vid ett tillfälle lämnade han även en väska med broschyrer på ett tåg.

I samma stund som polisen grep Huang isolerades han från omvärlden.

I häktet använde vakterna inte hans riktiga namn. Den ende som kände till gripandet var Huangs storebror. Polisen gjorde husrannsakan hos honom på jakt efter bevismaterial. De hotade brodern och sade att om han berättade för någon skulle de krossa hans affärsverksamhet.

– Till min far sa de att jag hade emigrerat till USA, säger Huang med tårar i ögonen.

Huang säger att övergreppen började med en gång från det att han greps. Polisen trädde en plastpåse över huvudet så att det kändes som att han kvävdes, förhörde honom dygn i sträck utan att låta honom sova, de band fast honom på en metallstol i tre dagar där han även fick uträtta sina behov och de slog honom.

I maj 2003 dömdes Huang i en hemlig rättegång till fem års fängelse för uppvigling till omstörtande verksamhet.

På Tilanqiaofängelset i Shanghai fortsatte isoleringen. Två kriminella fångar övervakade Huang dygnet runt så att han inte skulle kunna prata med någon annan intern. De delade även en minimal cell. Huang beskriver det som ett tre kvadratmeter grått betongrum med öppna galler istället för fönster. De två fångarna bestämde om han fick gå på toa och slog honom om de tyckte att han misskötte sig. Varje dag skrev de rapporter om Huangs uppförande som de sedan lämnade till vakterna.

Dagligen klockan fyra på eftermiddagen ställde sig de cirka 150 fångarna i cellkorridoren och sjöng kommunistiska propagandasånger som ”Socialismen är bra”. Därefter var det mat, oftast grönsaker och ris. Varje vecka skulle fångarna skriva självkritik och lämna till vakterna. Huang valde en gång att kritisera vakterna istället. När han vägrade be om ursäkt misshandlade de honom med elektriska batonger.

–De skrek att jag inte skulle tro att jag hade några rättigheter, sen skruvade de upp elstyrkan så att det sprakade. Efteråt lät de en annan fånge tvätta av mig.

Som straff sattes Huang två månader i isoleringscell. Han tvingades stå och stirra in i väggen dagligen mellan 05:00-20:00, men han vägrade att be om ursäkt.

–Jag kände att det var som att vara levande död. Ingen visste var jag var.

Den 18 april 2004 började Huang hungerstrejka med krav på att få träffa sin familj. Sju dagar efteråt, samtidigt som fångarna sjöng ärosånger till kommunistpartiet, svimmade Huang. Vakterna gav honom dropp. Efter ett par dagar fick han träffa fängelsedirektören Qiao Liguo.

–Han sa att politiska fångar inte fick träffa släktingar, men han lovade att förbättra mina villkor om jag slutade matvägra.

Från den dagen fick Huang en egen cell.

Den 19 februari 2007 släpptes Huang ut genom Tilanqiaos svarta järnportar. Han återvände hem, med njurproblem och sömnsvårigheter. Hans pappa grät och undrade varför han inte hört av sig på alla år.

–Jag svarade att jag inte hade något bra svar, jag ville bespara honom chocken.

Det var som ett tragiskt eko av faderns öde under kulturrevolutionen. Som miljoner andra hade han skickats i arbetsläger för att ha sagt något politiskt olämpligt. Men Huang vet fortfarande inte vad. De pratade aldrig om det i familjen.

Brodern hjälpte honom ekonomiskt men bröt därefter kontakten. Huang har förståelse för det. Brodern har familj och karriär att tänka på. I fängelset fantiserade Huang ständigt om att starta ett nytt liv i frihet. Men väl ute tycker han att staten inte ger honom utrymme att leva. Huang tvingas rapportera regelbundet hos polisen. Inget företag vill anställa en före detta politisk fånge.

I augusti lyckades Huang fly landvägen till Thailand, men thailändsk polis överlämnade honom till den kinesiska ambassaden. De satte honom på ett plan tillbaka till Shanghai. När vi möts har Huang åter fått avslag på sin ansökan om pass. Huang tror att det beror på att regimen vill hindra honom att berätta vad han varit med om.

– Först krossar de ens tankar, sedan ens kropp. Slutligen driver de en mot självmord, de ger en inget utrymme att existera, upprepar Huang gång på gång.

Inför OS i Peking i augusti har antalet politiska fångar ökat dramatiskt, enligt Amnesty International.

”De flesta politiska gripanden i Kina sker utan omvärldens vetskap. Även efter all vår reserach vet vi bara namnet på 2–3 procent av de som grips”, skriver Joshua Rosenzweig, researchchef på Dui Hua Foundation, en påtryckargrupp för mänskliga rättigheter, i ett nyhetsbrev.

Huang känner inte ens själv till kända fall som Hu Jia eller Yang Chunlin. Sistnämnde hade samlat underskrifter till en petition med texten: ”Vi vill inte ha OS, vi vill ha mänskliga rättigheter”.

Tror du inte att du kommer få problem av att ge denna intervju?

– Om jag inte står ut vill jag att världen ska känna till min historia. De har tagit existensutrymmet från mig: jobb, familj, möjlighet att lämna landet. Jag är inte rädd, jag kommer att dö i vilket fall.

Du visste ju att Demokratipartiet var olagligt, varför gjorde du det egentligen?

– Kinas politiska situation måste ändras. Om inte någon gör något kommer det att se likadant ut om hundra år. Kommunistpartiet säger att vi är lyckliga, att vi har mänskliga rättigheter och demokrati, de behandlar oss som barn. De säger att rättigheter bara handlar om existensfrågor, som mat och bostad. Det är vad ett djur behöver. Vi är mer än djur.

Fängelseledningen för Tilanqiao har avstått från att kommentera, domaren i målet har inte heller gått att nå för en kommentar.