Platsen är en trevägskorsning i Jebel Moon-bergen i nordvästra Darfur. Det är tidig förmiddag, solen gassar och fördriver det sista av morgonkylan.

Vi står tysta och suger åt oss av omgivningen. Den är mycket vacker med lustiga bergsformationer och späda buskar med skira rosa blommor.

En herde passerar med sina får och två kvinnor kommer på var sin åsna för att hämta vatten från en nyinstallerad pump. Det är en stilla vardagslunk och för ett ögonblick framstår tillvaron här som avundsvärt harmonisk.

Men det är naturligtvis bara en chimär. Ett utländskt ord som de flesta i trakten känner till är ”Antonov”, vilket är namnet på flygplanstypen som släpper splitterbomber över området.

Projektilerna är bensinfat fyllda med järnskrot och sprängmedel. De studsar vid nedslaget och exploderar i brösthöjd.

Vår ledsagare in i området heter Paul Okullu. Han är anställd av den svenska organisationen IAS (International Aid Services) som borrar brunnar i svårtillgängliga områden i östra och centrala Afrika. De har funnits i Darfur sedan 2004 och har försett ett flertal flyktingläger med rent och friskt vatten.

I november inleddes arbetet i Jebel Moon och Paul är arbetsledare för ett lag om fem man. Uppdraget är att borra tjugo brunnar och det har hittills gått hyggligt.

–Vi är klara med åtta – men området är svårborrat. På andra håll i Darfur har vi hittat vatten på 40 meter men här är det berg och vi får gå ­betydligt djupare. Det rör sig om 60 meter minst. Det har dessutom varit snålt med vattenmängden i några hål. Ett har varit torrt och två har legat på gränsen, säger Paul Okullu.

Han lyfter på skinnkepsen och stryker svett från pannan.

–Men det är bara att jobba på. Målsättningen är att färdigställa så många brunnar att 400–500 personer ska kunna dela på varje. Det blir två byar per brunn. Det är en ­oerhörd skillnad jämfört med hur det har varit. När vi kom fanns det två brunnar – en borrad och en grävd – och ett avlägset vattendrag som bara ger vatten ­periodvis, säger Paul Okullu.

Traktens överhuvud, shejken Eca Mhamad, kan inte nog uttrycka sin tacksamhet över hjälpinsatsen.

–Vi har levt isolerade länge och saknar det mesta. Det är fantastiskt att någon vill komma hit och hjälpa oss, säger han.

Borrningarna sker dock under säkerhetsmässigt mycket svåra omständigheter. Jebel Moon är ett av Darfur-konfliktens nyckelområden. Här har två rebellgrupper sina fästen och det var i dessa berg som ett av konfliktens mest avgörande anfall planlades.

Anfallet ägde rum i april 2003 och riktades mot ett militärflygfält i utkanten av Darfurs största stad al-Fasher. Den sudanesiska armén överrumplades helt och rebellerna dödade minst 75 soldater, förstörde flera bombplan och tillskansade sig ett stort antal fordon.

Två månader senare var det tid för vedergällning. Armén och arabisk ryttarmilis, janjawid, stormade Jebel Moon och hundratals civila miste ­livet.

Sedan har ett antal attacker följt och den totala dödssiffran är 450.

Mer än 20 byar är förstörda och övergivna. Av de närmare 9000 människorna i området lever 2500 som flyktingar i läger.

För två år sedan fanns inga hjälp­insatser alls i Jebel Moon. Idag skickar flera organisationer in mat och förnödenheter med lastbilar – men ingen av dem vågar ha personal på plats. Det är bara IAS som är stationerad i området och de har sin bas i en ännu oanvänd klinik. Byggnaden har stått färdig i över ett år och väntar fortfarande på att någon modig läkare ska ta den i bruk.

I princip ligger kliniken mitt i skottlinjen. Avståndet till gerillans baracker i bergen är bara några kilometer.

Men ännu närmare, bara tre hundra meter från staketet, har regeringsarmén en förläggning. Soldaternas rörelsefrihet är synnerligen begränsad eftersom det är rebellerna som regerar i området.

Paul Okullu och hans borrteam är dock inga naiva hjältar. Innan arbetet påbörjades satt de i möte med gerillan och avkrävde försäkringar. JEM (Justice and Equality Movement) och närstående SLA (Sudan Liberation Army) lovade att hålla nere planerade militära operationer så länge borrningarna pågick, eftersom ”ni hjälper folket”. Två befäl avdelades att vara med borrteamet och ansvara för dess säkerhet.

Allt gick enligt planerna i två och en halv vecka. I mitten av den tredje anlände JEM:s högste ledare Khalil Ibrahim till området, vilket ledde till att regeringsarmén började flyg­bomba bergen.

Det betydde i sin tur att FN:s ­Darfur-medlare Jan Eliasson fick ändra sina planer. Han befann sig på resa i Sudan och skulle den 7 december ha besökt Jebel Moon. Avsikten var att möta JEM-ledaren Ibrahim för att få honom att ansluta sig till fredssamtalen, som påbörjades i höstas. Men flera betydelsefulla parter har uteblivit och Ibrahim är en av de viktigaste.

–Får vi inte med honom i dialogen är chanserna till fred i Darfur ytterst begränsade. Jag hoppas kunna få honom att mjukna och besinna sig. Att kriga sig ur konflikten är inte möjligt, sade Eliasson inför besöket.

Men FN:s underrättelsetjänst avrådde svensken bestämt från att åka in. Det skulle helt enkelt vara för ­farligt – Eliassons säkerhet skulle inte gå att garantera. Det föreslogs istället att mötet skulle ske på annan plats och gerillaledaren lovade att komma. Han ändrade sig dock med motiveringen att regeringsarmén lätt skulle kunna utnyttja FN-sammanhanget och gripa honom.

Vi träffar gerillans ledning en förmiddag på avtalad plats i bergen. De anländer i en Land Cruiser-pick up med ett luftvärn på flaket. De flesta är uniformerade och bär turbaner i kamouflagefärger. De berömmer Paul Okullu för borrarbetet och han presenterar oss ”som understödjare av projektet”.

Vi sätter oss i en ring under ett träd och samtalar i en halvtimme. De säger egentligen ingenting som inte går att läsa sig till. Men de gör ändå en markering mot påståendet att konflikten i Darfur står mellan afrikanska stammar och arabiska herdefolk.

–Landet tillhör alla och både afrikaner och araber ska kunna leva här. Vårt motstånd riktar sig mot regimen i Khartoum. Det är den vi vill ha bort – inte araberna i Darfur. De har lidit lika mycket som vi av att provinsen länge varit marginaliserad och förbisedd.

Flera gånger under samtalet ringer det i det högsta befälets satellittelefon. Varje gång reser han sig och går åt sidan. Och varje gång kommer han tillbaka med ett stort allvar i ansiktet.

Vi frågar om den senaste tidens bombningar.

–Det enda som bekymrar oss är bomber som vållar befolkningen lidande. De anfall som är riktade mot oss själva kan vi lätt ta hand om. Vi har vapen så vi klarar oss, säger ett av befälen.

Men för borrteamet har bombningarna varit högst besvärande. De har avbrutit sitt arbete inne i bergsområdet och förlagt borrningarna till slätten. De vill vara nära vägen ifall de skulle behöva evakuera. Det är 25 minuters bilfärd till den lilla staden Salea, ­var­ifrån de kan hämtas med FN:s helikoptrar.

Och det är precis vad som sker under vårt besök i Jebel Moon. Vid tiotiden på kvällen nås vi av ljudet av tungt ­artilleri, och vi ser bränder slå upp i mörkret. Beskjutningen avtar vid midnatt men börjar igen tidigt på morgonen.

Vi får informationer över satellittelefon och de säger att gerillan anfallit en kortege med 45 fordon ur rege­ringsarmén.

–De har varit efter Ibrahim. Han finns i en by tjugofem kilometer här­ifrån. I tre månader ska han flytta runt i regionen och mana folket till kamp, påstår en ung man i borrteamet.

Vi frågar hur han kan veta det.

–Jag vet, svarar den unge borraren. Man hör.

Tidigt på förmiddagen beslutar Luka Wani, platschef för IAS i Darfur, om evakuering. Han bedömer risken för flyganfall mot byar i vår omgivning som mycket stor, och vi bör ge oss av omedelbart.

Problemet är att vi inte kan vara säkra på vägarna heller, ifall ett anfall från luften skulle komma. Efter ytterligare diskussioner beslutas att vi ska avvakta, med förhoppning om att eldgivningen ska upphöra.

Vid tolvtiden avtar striderna och efter någon timme bestämmer vi oss för att åka. Shejken Eca Mhamad tar farväl av arbetslaget med sorg i blicken, medveten om att det kan dröja innan de är tillbaka – trots att fler än tio vattenbrunnar återstår att borra.

–Det finns bara en väg att gå – och det är mot fred, säger shejken. Vi har lidit tillräckligt och vi längtar efter utveckling. Tänk att få sjukvård och fullt fungerande skolor hit till Jebel Moon…

Men antagligen får han vänta länge än. Gerillan är envetna i sitt nej till FN-sändebudet Jan Eliassons inviter, och deras stridslystnad är stark. De framstår lätt som ”good guys” i konflikten men det är fel att se dem som oförvitliga frihetssträvare. Även rebellerna har begått övergrepp som knappast tål en folkrättslig prövning.

Ändå går det att förstå dem när de tycker att centralmakten i Khartoum försuttit alla chanser till samtal. Det är dokumenterat från tidigare fredsrundor att regimen undertecknat fred i samma sekund som de bränt byar och begått masslakt på människor – ofta med hjälp av janjawid-milisen. Förstörelsen av nära 2000 byar och fördrivningen av över två miljoner människor har till betydande del skett när regimen varit bunden till ett eldupphör eller fredsavtal.

Vi lämnar området med dess kvinnor i färgsprakande dräkter och stolta ryttare på hästar och kameler. Det är trots allt en livfull och exotisk miljö – en smältdegel av sedvänjor, blod och kulturer. De som lever här har afrikanskt stamträd men det står inte på deras pannor.

–När jag kom hit trodde jag mig vara omgiven av några tusen janjawids, säger sydsudanesen Paul Okullu och småler. Be inte mig att skilja på afrikan och arab i dessa trakter.

De sista av Jebel Moons grästaksförsedda hyddor försvinner i backspegeln. Det finns inte ett hem i området som inte har ett vapen. Det är en sorglig tanke – men den berättar om hur det är.

Vi når fram till staden Salea och blir underrättade om att FN:s evakueringshelikopter inte kan komma. ­Regeringsarmén har skickat upp ett Antonov-plan i luften och vi hör ­bomber slå ned uppskattningsvis en halvmil söder om oss.

Men så plötsligt, sent på eftermiddagen, hör vi surret av en helikopter och den landar på en öppen plats i stadens utkant. Den har kommit för att ta oss ut.

Senare får vi veta att FN lyckades övertala regeringsarmén att upphöra med flyganfallet under ett par timmar, så att en evakuering kunde ske. Under färden tillbaka till tryggheten ligger landet som en bränd ­svart matta under oss.

I den stunden förefaller den sympatiske shejkens dröm om fred och utveckling inte vara något annat än just en dröm.

Fotnot: Vattenprojektet i Jebel Moon ­finansieras med svenska medel. Brunnarna bekostas av Svenska Missionsrådet och Sida, och borrutrustningen är donerad av Läkarmissionen.