Den avgörande vändpunkten inträffade under ett förmöte inom den lilla kretsen av regeringschefer som tillhör den socialistiska gruppen. Där insåg Brown att han var isolerad även bland sina egna partivänner i kravet på att Tony Blair skulle bli EU-president. Istället enades detta förmöte om att föreslå Labourpolitikern och kommissionären Lady Catherine Ashton till posten som Hög representant, det vill säga utrikesminister.
Därmed kunde de konservativa samtidigt utan motstånd föreslå sin kandidat till posten som EU-president, Herman Van Rompuy, Belgiens kristdemokratiske premiärminister. Pusslet gick ihop och alla kunde översvallande gratulera varandra.
Nu börjar den grå vardagen och de trista problemen. Det största och kanske olösliga blir att förverkliga ambitionen att med dessa båda nya personligheter ge EU en tydligare profil, gentemot den allmänna opinionen i EU och gentemot omvärlden.
Herman Van Rompuy blir aldrig folkets president i Europa och Lady Ashton verkar inte eftersträva någon roll som primadonna på den internationella parketten. Båda två tycks vara inriktade på inre tjänst i det tysta. Detta gläder i första hand José Manuel Barroso, EU-kommissionens ordförande, som hade fruktat att hamna i skuggan av andra, färgstarkare personligheter.
Arbetet på de inre linjerna börjar oundvikligen med en klarare avgränsning av arbetsuppgifterna. Herman Van Rompuy skall förebereda och leda Europeiska rådets toppmöten under två och ett halvt år, men initiativen till vad som kommer på dagordningen tas av andra, framför allt genom EU-kommissionens monopol på förslag till lagstiftning.
Det mellan medlemsregeringarna roterande ordförandeskapet fortsätter i de flesta rådsformationerna, med undantag för utrikespolitiken. Detta leder till att det samordnande rådsmötet, allmänna rådet där ländernas Europaministrar deltar, får en ny och potentiellt starkare ställning än idag. Om så inte sker flyttar förmodligen en betydande del av makten i praktiken över till finansministrarnas råd, ekofin-rådet. Då blir finansministrarna samordnande.
Kort sagt, allmänna rådet kommer nu i fokus på revirstrider, mellan Herman Van Rompuys ordföranderoll, det roterande ordförandeskapet och maktkampen mellan finansministrarna och regeringscheferna. Det ser ingalunda ut som om beslutsgångarna i EU med denna nyordning blir enklare att förstå sig på.
Lady Ashton skall leda utrikesministrarnas rådsmöten, företräda EU i internationella sammanhang, vara vice ordförande i EU-kommissionen samt bygga upp den nya utrikesförvaltningen. Detta är en enormt tidskrävande arbetsbörda som inte lämnar mycket utrymme över åt att bedriva politik. Uppbyggnaden av ett UD med omkring 5000 tjänstemän kommer att fylla åtminstone de närmaste två åren med byråkratiska revirstrider och personaladministrativa ärenden. Som tidigare brittisk politiker har hon fördelen av att kunna luta sig mot Europas bästa utrikesförvaltning, brittiska Foreign office.
Som vice ordförande i EU-kommissionen med ansvar för denna utrikesapparat får Lady Ashton en roll som ställer José Manuel Barroso i skymundan i en del spektakulära internationella sammanhang. Det kan de lösa internt i kommissionen.
Däremot skulle det bli riktigt besvärligt om hon skulle ta sin roll på sådant allvar att hon också skulle utmana dem som uppfattar sig som EU:s stormakter, Frankrike, Storbritannien och Tyskland. Det skulle Nicolas Sarkozy, Gordon Brown och Angela Merkel inte gilla. Antagligen just därför kunde de enas om att Lady Ashton hade rätt profil för jobbet.
