I de centrala delarna av huvudstaden hade man i går släppt på avspärrningarna och det vara bara till själva regeringskvarteret som allmänheten inte hade tillträde. I stället för polisband hade man ställt upp höga staket och människor kunde för första gången se regeringskansliet med egna ögon.

Heidi Kjerven, 48, som arbetar på kunskapsdepartementet kom tillbaka från sin semester i lördags. När hon i Spanien fick höra om vad som hänt blev hon orolig för sina kolleger.

–Min chef skickade ett sms och berättade att alla fönster var utblåsta. Men ingen på min avdelning är allvarligt skadad.

Vanligtvis jobbar hon i huset intill regeringskansliet. Matsalen där hon äter lunch varje dag är totalt utblåst.

–Det är fruktansvärt. Det känns otroligt starkt att stå här. Jag hade själv kunnat vara en av dem som dog.

Hon har med sig blommor för att lägga vid domkyrkan. Efter det gick hon, tillsammans med många andra som egentligen var på semester, på ett möte i de lokaler dit departementet flyttat. De höll en tyst minut och fick se bilder från kontoret som var helt raserat.

–Det var väldigt skönt att träffa kollegerna, att kunna vara tillsammans, berättar hon efteråt.

Hon tycker att det svårt att skapa en vardag efter det som hänt.

–Men det är skönt att de har börjat spela musik på radion igen. Man kan inte bara stanna upp i sorgen, vi måste gå vidare.

Vid varuhuset Åhlens står tre anställda och vill egentligen inte öppna dörrarna.

–Det är obehagligt att ha öppet. Det är inte shopping som står i fokus nu, säger Ingrid Bratberg Nilsen, 25, som var där när bomben briserade och kaos utbröt.

Skadorna i butiken är minimala. Trots att det ligger precis vid regeringskvarteret är det bara en spricka på ett av de enorma, tjocka skyltfönstren. Att se regeringskansliet precis utanför känns tungt.

–Då förstår man på något sätt att det faktiskt har hänt.

En bit bort ligger butiken Carlings där man spikat upp spånskivor för alla fönster som blåst in. Det är en temporär lösning. Glasmästaren är redan där och mäter upp till nya fönster.

Nere vid fötterna på de nakna skyltdockorna ligger fortfarande drivor av glasskärvor.

I domkyrkan, som blivit den tydligaste samlingsplatsen för det sörjande folket, strömmar fortfarande mängder av människor in. Några går förbi och lämnar blommor på väg till jobbet. Andra kommer dit för att delta i den tysta minut som utlysts över hela Norden.

Utanför kyrkan har begreppet ”ett hav av blommor” fått en konkret betydelse. Torghandlarna på andra sidan gatan har haft öppet hela helgen. Köerna är långa och det står lådvis med gravljus vid kassan.

Utanför McDonalds på Stor-gatan har folk från huvudkontoret intill kommit för att hjälpa till med uppröjningen. En grön container står ute på gatan och folk har bildat kedja och kastar i kartonger fyllda med fördärvad mat.

Tryckvågen från explosionen slog upp dörrarna till frysen och den har stått öppen hela helgen.

Magnus Dagestad tycker att staden känns annorlunda nu, det är lugnare och mer stilla.

–Det är skönt att träffa kollegorna och komma i gång. Det har varit en tuff helg.

På morgonen kramades personalen när de möttes.

–Vi har gått igenom något speciellt tillsammans.