Nästan varje morgon står han där och vrålar. Jag hamnar i helvetet om jag inte lyssnar. För säkerhets skull håller han upp en skylt med ett blodigt foster framför mig. Nästan varje morgon går jag tyst förbi och hoppas att min lokale abortmotståndare ska klippa sig och skaffa ett jobb. En dag när jag var på extra bra humör utverkade jag lite egen yttrandefrihet i alla fall. Då vrålade jag rakt ut i luften när jag passerade, för att blockera allt ljud.
Där var vi; två vrålande dårar på gatan som ömt skyddades av den amerikanska konstitutionen. Samma rättighet, och samma grundlagsskydd, omfattar nu också den amerikanska vapenindustrin, fackföreningar, banker och lobbyorganisationer som företräder allt från Israel till främjandet av fjärilssamlare eller de som vill att lärare ska förklara jordens tillkomst med kreationism. Och det är kanske inte så konstigt. De har lika stor rätt som alla andra att yttra sig.
Skillnaden är bara att de kan vråla mycket högre. Tidigare fanns begränsningar för hur företag kunde gå in och stödja politiker, men nu har högsta domstolen gjort en ändring. Vilket företag eller vilken grupp som helst kan tapetsera en hel stad, eller köpa upp all tv-tid, eller skicka ut luftballonger över hela landet för att främja sin kandidat. Eller för att krossa motkandidaten. Det är som om H&M bestämde vem vi skulle få se mest av inför ett svenskt riksdagsval och vilket budskap partiet skulle ha. Högsta domstolen här hänvisar till yttrandefrihet: den principen slår allt. Inklusive farhågor om att de som har mest pengar kan köpa sig en president i världens mäktigaste land; nu på ett ännu mer effektivt sätt.
Yttrandefrihet är mycket viktigt. I synnerhet inom politiken. Men principer kan tolkas lite olika.
Samtidigt var Hillary Clinton i London och talade om hur USA ska dra sig ur Afghanistan. Den nya idén där, förutom att rekrytera, utbilda och utrusta hundratusentals nya afghanska poliser och militärer på ingen tid alls, är att helt enkelt muta talibanerna. En halv miljard dollar satsas på att ge dem nya hus och erbjuda jobb som ska inspirera dem att inte längre vara, tja, talibaner. Eller rättare sagt; de får fortfarande vara talibaner i allt utom att vilja ta kål på icke-talibaner. De kan till och med få ta över och styra lite här och var om de bara ligger lågt med sådant. Alla är med på noterna, inklusive FN.
De få afghanska kvinnor som har fått yttra sig om den här planen har förtvivlat påpekat att så fort talibanerna blir mer legitima och får mer utrymme kommer kvinnor inte ha en chans att gå utanför dörren. Precis som förut kommer de att slungas hundra år tillbaka i tiden igen. De vill inte vråla; de vill bara inte tystas helt. Men USA och andra länder vill ut ur Afghanistan så fort som möjligt, och det måste absolut ske före nästa amerikanska val. Därför är det inte så noga med att pracka på afghanska kvinnor amerikanska principer längre. Även om kvinnors yttrandefrihet var en av de ursprungliga motiveringarna till kriget väger sådant inte längre särskilt tungt. Inte när en amerikansk valkampanj står på spel.
Jenny Nordberg är journalist i New York. jenny.nordberg@svd.se
