PORT-AU-PRINCE

Ingen i mannens familj skadades, nu bor de i bilen och i trädgården. Bara några meter från huset har en grupp ungdomar samlats i ett hus som rasat samman. De tar upp mobiltelefoner och tar bilder. Inifrån ruinen stirrar en död man tomt ut i luften. Han är inte den enda. Det ligger många döda människor under stenmassorna, ingen vet hur många.

Om det skulle finnas överlevande under raset, så finns det ändå ingen utrustning för att få ut dem. Det finns inte heller räddningsmanskap som kan hämta ut dem, och det är riskabelt att ens försöka.

Det bor omkring 9 miljoner människor i Haiti, ett av världens fattigaste länder. Runt två miljoner bor här i huvudstaden Port au-Prince, ett av världens mest tättbefolkade områden.

När vi kom med flyg från Dominikanska republiken var det från luften svårt att se vad som var ruiner och vad som var skjul.

Men när man kommer närmare så syns det. Hela staden har bokstavligen totalt rasat samman. Jordskalvet har skurit av all telekommunikation, inklusive internet. Bara sporadiskt finns det någon förbindelse.

Den nationella tv-stationen TNH har evakuerat sina lokaler. Den viktigaste informationen har nått civilbefolkningen via människor som ropar ut instruktioner med megafoner på gatorna.

Trädgården kring tv-stationens byggnad är nu ett flyktingläger för människor som blivit hemlösa. Alla öppna ytor i staden har fyllts med tält, eller improviserade tält gjorda av presenningar.

På några ställen har också människor spärrat av körbanan och slagit läger. Ingen vågar bo i sina hus, om de överhuvudtaget har något hus kvar, av rädsla för efterskalv. Flera efterskalv har också kommit. Många av husen ser skenbart bra ut, men skulle kunna bli dödsfällor även utan nya skalv. Det är stora sprickor i dem.

Stanley Paris är tvåbarnsfar och studerar medicin. Hyreshuset där familjen har bott är stängt. Det ser ut som om en jättehand har gripit tag om det. Balkongen har rasat ned. Den stora stentrappan mellan våningarna lutar farligt. Nu bor alla på en plats som heter Chapelle Paradis. Som inte lever upp till namnet. Tälten står tätt. Det är hett och minsta flickan gråter när Stanley Paris försöker lägga henne i ett tält.

– Vet du något om ifall myndigheterna kommer att hjälpa oss? frågar en annan man när han ser mig med kamera.

Ingen vet något om hur länge de måste bo såhär. Som en säger:

– I ett normalt land skulle man självklart starta med att återuppbygga detta snabbt, men Haiti är inte något normalt land.

Det finns inga toaletter. Buskarna runt platsen gör nytta.

– Vet du vad detta var, frågar en man när vi går ur bilen.

Jag skakar på huvudet.

– Polisstationen, en av de största i staden, säger han och klappar ihop händerna för att visa vad som hände med det som en gång var en betydelsefull byggnad.

Den internationella flygplatsen ligger vid den nordliga stadsdelen Delmas, medan jordskalvets epicentrum låg i andra änden av Port au-Prince.

På flygplatsen står människor i kö framför VIP-ingången där stora skyltar förklarar att du inte får använda den om du är klädd i shorts eller jeans. Men katastrofen har upphävt alla klädkoderna, även för diplomater och FN-personal.

En rad offentliga byggnader är stängda på grund av rasrisken. Det slår oss att i detta landet är armeringsjärn tydligen ett främmande ord. I stort sett allt är byggt med murstenar eller block av dålig cement. Med den typ av skalv som detta, när byggnaderna svajar från ena sidan till den andra, så faller husen ihop som korthus. Taket faller ned och gör flervåningshus till platta som pannkakor.