Jämfört med gångna års stående ovationer för Zimbabwes president Robert Mugabe var de afrikanska presidenterna denna gång mer dämpade. Botswanas nya president Ian Khama bojkottade SADC-mötet i protest mot Mugabes närvaro.

In i det sista såg det ut som ett genombrott stod för dörren. Oppositionsledaren Morgan Tsvangirai sade igår förmiddag att allt gick ”mycket bra”. Men ­försöken att göra upp stupade på frågan om vem som ska ha den verkställande makten i landet.

– Hellre inget avtal än ett dåligt avtal, sade Tsvangirai i lördags.

Ett ”dåligt avtal” är enligt ­honom ett avtal som tillåter att Mugabe behåller exekutiv makt.

Tsvangirai har i princip accepterat en post som premiärminister, medan Mugabe tillåts sitta kvar som president. In i det sista har man tvistat om maktfördelningen mellan de båda. Tsvangirai har försökt få Mugabe att acceptera en ceremoniell roll.

De knäckfrågor som inte kunde lösas rörde huruvida Mugabe som president ska ha rätt att ­avskeda ministrar och om hur länge en övergångsregering ska sitta. Mugabe krävde fem år, Tsvangirai två år med en regel om att val ska hållas inom 90 ­dagar om ett av partierna lämnar regeringen.

De båda har gjort en rad överenskommelser under tre veckors förhandlingar. Tsvangirai har, enligt hans tal till de 13 presidenterna i helgen, accepterat att Mugabe behåller makten över armén som överbefälhavare. Det är en riskfylld eftergift, eftersom officerarna står på Mugabes sida och armén kan vändas mot oppositionella, som under de senaste årens våldskampanj.

Mugabe har även lyckats få Tsvangirai att gå med på att utländska ”sanktioner” ska hävas mot ett hundratal personer i makteliten och att den nya regeringen ska avvisa försök från utlandet att påverka.

Tsvangirai har fått Mugabe att acceptera att våldet i landet måste upphöra och att det styrande partiet Zanu-PF:s våldsamma ungdomsmilis upplöses.

Mugabe har också accepterat att normala civila rättigheter återupprättas, exempelvis yttrandefrihet. Dessutom ska alla statliga institutioner reformeras. ­Mugabe har även gått med på att utländska hjälporganisationer ska tillåtas arbeta igen. De förbjöds under valkampanjen i juni och miljontals zimbabwier svälter.

Många i Zimbabwe befarar att en uppgörelse kan bli en fälla som leder till att oppositionspartiet MDC utplånas. Man minns hur den förre oppositionsledaren Joshua Nkomo 1987 gick med på samarbete och hur hans parti Zapu uppslukades. Tsvangirai har av Västambassader i Harare varnats för att en uppgörelse med Mugabe måste vara trovärdig för att den rika delen av världen ska komma till Zimbabwes undsättning med ekonomiska återhämtningsprogram.

Zimbabwe var för bara tio år ­sedan ett av Afrikas mest utvecklade och rikaste länder, men har i dag bottennoteringen bland världens stater vad gäller ekonomiskt förfall och medellivslängd. Bara om Mugabe i en samlings­regering saknar inflytande över den ekonomiska politiken kommer den rika delen av världen att ställa upp.

Avgörande blir attityden från Internationella valutafonden och Världsbanken.

För Tsvangirai är en orosfaktor hur den tredje parten i förhandlingarna, Arthur Mutambara, nu tänker agera. Mutambara leder en utbrytarfraktion ur MDC som fick 10 platser i parlamentet, mot 100 för Tsvangirais MDC och 99 för Mugabes parti Zanu-PF. Det behövs 106 mandat för att bilda regering. Mutambara tycks mer villig att göra upp med Mugabe. Skulle det inträffa hamnar MDC i minoritet i parlamentet.