Den jordbävningen var ännu kraftigare, 9,1–9,3 på Richterskalan mot 8,9 i Japan. Och vågen som vällde in mot Meulaboh på Sumatra, den stad som låg närmast jordbävningens epicentrum, var 30 meter hög och rörde sig med en hastighet på flera hundra kilometer i timmen. Den drabbade dessutom först ett fattigt land – Indonesien – som inte alls hade samma beredskap som Japan i dag.
Ingen vet hur många som dog på Sumatra, men det rörde sig om minst 130000, kanske så många som 160000. Och vågen spred sig snabbt över hela regionen. 35000 dog i Sri Lanka och minst 12000 i Indien. Men mest uppmärksamhet fick 2004 års tsunami i Thailand, där ett stort antal utländska turister fanns bland de 5000–6000 offren. Bland de utlänningar som omkom i Thailand var svenskarna den största enskilda gruppen med 543 döda.
Ett par dagar efter den tsunamin följde jag med en Seahawk helikopter från den amerikanska flottan när den flög mat och vatten till de mest utsatta – och helt isolerade – områdena på norra Sumatra. Med smattrande rotorblad svepte helikoptern över kustsamhällen som försvunnit och blivit bara namn på den karta jag hade i knäet.
Det såg ut som inte bara en utan flera atombomber släppts över området. Hus, vägar och broar var förstörda eller helt borta. Bara tomma husgrunder och bråte så långt ögat nådde. Järnbroar var helt tillvridna och på toppen av ett berg såg jag en båt – en stor båt – som sköljts upp dit av vågorna.
Liklukten var tryckande överallt där helikoptern landade för att lasta av förnödenheter. Två gånger fick vi flyga ut till det amerikanska hangarfartyget Abraham Lincoln, som låg förtöjt någon mil utanför kusten, för att lasta på mat och vattendunkar. Nästan allt vatten på land var förgiftat av bråte och lik och helt odrickbart. Vägarna förstörda så det gick inte att forsla in mat landvägen.
I Thailand var infrastrukturen mer utbyggd och inte lika illa åtgången eftersom de drabbade områdena där låg ganska långt borta från jordbävningens epicentrum. Men överallt letade folk efter anhöriga, döda och överlevande. Bland de sörjande fanns utländska turister, lokalbor och anhöriga till de många burmeser som arbetade på thailändska fiskebåtar. Eftersom burmeserna vistades i landet illegalt fanns det aldrig några uppgifter om hur många de var. Döda människor samlades upp på stränderna varje morgon i flera dagar efter tsunamin och radades upp, numrerade och inlindade i vitt tyg, på buddhistiska tempelgårdar i området.
Men här ser man också skillnaderna. Japan, ett högutvecklat land där befolkningen är van vid mindre – och ibland större – jordbävningar, har resurser och erfarenhet. Inga utländska helikoptrar behöver leverera hjälp. Det finns moderna sjukhus och kompetent räddningspersonal. I Indonesien och Thailand tog det flera dagar innan sådana fanns på plats – och då från länder som Taiwan, Australien, Singapore, USA och i Thailand även Sverige. Men lärdomarna från 2004 har satt sina spår i Sydostasien. Beredskapen är nu större. Varningssystem har installerats. Men när jorden skakar klarar sig inte ens de mest avancerade samhällena i världen. Vilket vi ser i Japan just nu.
