Det hade öst ned på natten. Ändå började dagen bra för Einar Bardal, 16. Han vaknade i sitt regnfyllda tält och bestämde sig för att bada i den enorma vattenpölen. Det var exakt en månad kvar till skolstarten. Efter Gro Harlem Brundtlands tal samlades ungdomarna på Utøya för att få information om bomben.

De som kom från Oslo ringde hem till sina föräldrar. Einar Bardal andades ut när han fick tag i sin mamma Astrid som berättade att hon hade lämnat sitt jobb tidigt. Efter att de hade lagt på började nästa helvete.

– När vi sprang ned till stranden såg vi att två flickor skjutits. Jag ringde mamma igen och sade hur mycket jag tycker om henne. Sedan kurade jag ihop mig bakom en sten i strandkanten.

Nu sitter familjen hemma i lägenheten i Rosenhof. Fönstret är fullt av buketter. På köksbordet står stora fat med bullar efter ett besök från morbrodern.

– Det kommer att bli tufft när det sjunker in att mina vänner är borta, konstaterar Einar Bardal.

Sedan han skrevs ut från Ullevåls sjukhus i onsdags har han fyllt dagarna med aktiviteter. Han träffar vänner och släkt. Han ser gärna på film men föredrar komedier framför action. American pie är favoriten.

Samtidigt ligger allvaret som en tung fond hemma hos familjen. Mamma Astrid Bardal berättar att den inledande chocken börjat släppa. Men hon är fortfarande orolig och rastlös.

– I början funderade jag på hur jag skulle ta hand om Einar på bästa sätt. Men vi har hunnit prata mycket och nu är läget under kontroll.

I likhet med många andra föräldrar har hon kontaktats av en överläkare. Einar inleder i veckan en kontakt med psykolog. Astrid vet inte om hon behöver hjälp men kommer ändå tacka ja till ett samtal. Och på onsdag bär det av till Bulgarien för en välbehövlig semestervecka.

– Det är dumt att den sammanfaller med många av begravningarna som jag vill vara med på. Men jag tror att jag behöver vilan ännu mer just nu, säger Einar Bardal med samma förståndiga tonfall som hörts från flera av de andra ungdomarna.

Einar Bardal kände tre, fyra av offren väl. Runt 15 av dem hade han pratat med. Under veckan som gått har han lusläst tidningarna i jakt på detaljer – namn.

– Vi har olika reaktioner men för mig har det varit jätteviktigt att få veta, säger Einar Bardal.

Hans namne, morfar Einar, har funnits på plats sedan i onsdags. Och moster Eirunn. Stödet från de närmaste har betytt mycket. Minst lika viktigt har det varit att träffa kompisarna som var där. De ses varje dag.

– Ingen annan kan förstå fullt ut. Vi berättar för varandra vad som hände och sörjer tillsammans. Men mycket är fortfarande på lek, som det var innan, säger den sport- och musikintresserade AUF:aren.

Hans rum är tapetserat med Chelsea-affischer. Den av hans två gitarrer som inte blev kvar på ön står lutad mot soffan. Kryckorna står i ett annat hörn. När skotten kom närmare kröp Einar Bardal ihop. I närheten låg två nära väninnor. Plötsligt hörde han ett skott på nära håll.

– Sedan small det till igen och började ringa i örat. Vattnet färgades rött. Jag ropade till de andra att de skulle hälsa mamma att jag älskar henne. Sedan spelade jag död.

Einar Bardal hade enorm tur. Kulan tycks ha studsat mot stenen. Skadorna i knäet och ansiktet kom sannolikt från splitter. Hans sår är på väg att läka. I två timmar låg han orörlig kvar i vattenbrynet, nedkyld. Strax efter klockan åtta kom hjälpen.

– Jag märkte att mina vänner vara oroliga på grund av blodet men jag gjorde tummen upp. Det gjorde inte ont. Adrenalinet pumpade fortfarande. Mamma Astrid vet att tiden framför dem blir tuff. Men hon är nöjd med den hjälp som de erbjudits hittills.

– Flera vänner till Einar är redan inne i systemet. Alla ungdomar är i stort behov av hjälp.

Familjen Bardal är ett gott exempel på hur skräcken spred sig genom Norge via ungdomarnas nätverk, på den stora oro som lade sig över landet.

– Först blev vi lättade när han ringde från helikoptern. Sedan fick vi reda på att det var de allvarligast skadade som fördes till Ullevål. Då satte ångesten in på nytt säger mostern Eirunn Bardal.

På golvet inne i Einars rum ligger madrassen hon sovit på de senaste nätterna. Ett praktiskt exempel på hur familjer har hanterat krisen.

Men trots att livet förvandlats till en bergochdalbana så fortsätter Einar Bardal att vara en vanlig 16-åring. Det är tre veckor kvar av sommarlovet. Snart är det upprop på F21:s samhällsvetenskapliga program. På gymnasiet går flera av de andra som var med på Utøya.

– Jag glädjer mig inte åt att skolan startar. Men det blir skönt när den börjar, säger Einar Bardal och fyrar av ett av sina karakteristiska leenden.