På skylten vid infarten anges att det bor 5800 personer i Beards-town vid Illinoisfloden mitt i far-marbygderna.

–Den siffran kommer från folkräkningen år 2000, men det är många i stan som blir rädda om det knackar på dörren, säger kanslichefen Brian ”Petie” Ruch i det lilla stadshuset.

Beardstown blev något av en symbol för den infekterade invandringsdebatten nu i våras. Vid en räd i jordbrukskonglomeratet Cargills slakteri utanför staden upptäcktes att 62 av de anställda tagit sig in i landet illegalt. Samtliga fördes till häkten i Chicago och S:t Louis – och flertalet deporterades.

Detta inträffade medan det fortfarande såg ut som om politikerna i Washington skulle kunna komma överens om en invandringsreform, men de förhoppningarna grusades vid en omröstning i senaten i juni. Nu får orter som Beardstown hanka sig fram som förut, utan riktlinjer.

–De flesta tycker att mexikanerna borde sticka, är omdömet en ung kvinna avlossar – anonymt – efter en pratstund om livet i Beardstown.

Många i staden är övertygade om att fler av USA:s uppskattningsvis 12 miljoner utan papper befinner sig här. Det finns gott om jobb, med 11–12 dollar i timlön, eller betydligt över minimilönen, främst i Cargill Meat Solutions. Klichén i invandrarsammanhang om att det rör sig om jobb som amerikaner inte vill utföra kan stämma, här handlar det om sådant som att slita ut inälvor ur djurkroppar på löpande band.

–De försöker gallra bort illegala invandrare men många har falska id-papper, säger Bill Beard, chefredaktör för tidningen Cass County Star-Gazette som utgår från att det blir fler räder.

Bill Beard är frispråkigare än många andra och befinner sig i något av en öppen konflikt med deltidsborgmästaren Bob Walters. Den senare råkade kläcka ur sig att väljare skulle stå och heja på ifall han lovade ”att jaga ut mexikanerna på åsnor” i ett större reportage om staden och Cargillräden i riksspridda veckotidningen Time.

–Om de återvände hem till Mexiko på åsneryggen skulle den här stan hamna i en djup depression, säger Bill Beard.

Och, det är en ganska så sannolik prognos. På landsbygden i norra USA kan man köra igenom stad efter stad med tomma Main Streets och förfallna ruckel på tvärgatorna. Beardstowns lilla stadskärna står sig ganska väl i jämförelse och i utkanten finns en nybyggd skola, idrottsplats med välklippta fotbollsplaner och rykten går om att Wal-Mart, alltså lågpriskedjan, överväger att öppna ett varuhus.

Medel till infrastrukturinvesteringarna kommer i första hand från Illinois delstatsbudget i riktat minoritetsstöd. Men en del i Beardstown tolkar detta som ”omvänd diskriminering”, alltså att det satsas på invandrare men inte på ursprungsbefolkningen. Särskild ilska väckte bidraget till kurser i spanska för engelsktalande – inte tvärtom.

–Beardstown är ingen smältdegel utan en salladsskål, säger Bill Beard som för sin del gärna skulle se att fler av de nyanlända engagerade sig politiskt och valdes in i stadsfullmäktige.

Politiskt är staden Beardstown tudelad, hälften republikaner, hälften demokrater, medan demokraterna varit starkare i själva kommunen, Cass. På riksplanet förmodas republikanerna förlora väljare bland latinobefolkningen, som nu är en större minoritet än de svarta, eftersom motståndet mot invandringsförslaget leddes av konservativa kongress- och delstatspolitiker.

–Den stora skillnaden i min livstid är att vi gick från 99,9 procents vit befolkning, säger ”Petie” Ruch som, i likhet med andra myndighetsrepresentanter i städer med sådana här slitningar, anser att detta förklarar motståndet bland i synnerhet äldre.

I Beardstown lär man nu förlita sig till en passiv strategi som innebär att människor utan uppehållstillstånd grips och utvisas, antingen det sker efter räder mot arbetsgivare eller när någon åker fast i poliskontroller på vägarna.

Delstaten Arizona, som för övrigt har en demokratisk guvernör, varslade nyligen om att mer ansvar ska läggas på arbets-givarna och liknande lokala initiativ är också att vänta.