Ryssland kommer dock att ha nått ett mål eftersom Georgiens hopp om att någon gång kunna få tillbaka Sydossetien och Abchazien definitivt släckts. De ryska styrkorna kommer knappast att lämna Sydossetien och därmed fortsätter det ryska inflytandet att växa. Abchazien är inte lika angeläget att kopplas ihop med Ryssland, men aversionen mot Georgien är än större. De antigeorgiska stämningarna har blivit än starkare efter kriget och hatet är högst påtagligt här i Nordossetien.

Fortfarande är det Vladimir Putin som styr rysk politik, vilket är illavarslande för utvecklingen i‑hela Kaukasus. Dagligen hörs i‑rysk tv nuvarande premiärminister Putin fördöma Georgiens president Micheil Saakasjvili och den massiva bombattacken mot Tschinvali. Jag har under tre dagar talat med så många flyktingar att det inte finns anledning att betvivla det militära övergreppet.

Men det är märkligt att höra Putin plötsligt vilja framstå som ”medmänsklighetens ansikte”. Under åtta år var Putin rysk president och utvecklingen under hans ledarskap har sannerligen inte gynnat demokratin eller möjligheterna för organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter. Det var bland annat för att Putin skulle bli president som den ryska säkerhetstjänsten hösten 1999 initierade det andra kriget i Tjetjenien.

Putin är kompromisslös och ofta hänsynslös mot sina politiska motståndare. Det finns knappast någon politisk ledare som Putin personligen tycker så illa om som Micheil Saakasjvili. Efter Saakasjvilis övergrepp i Sydossetien hävdar Putin att han har mandat att gå hårt mot Georgien.

De ryska styrkorna har under de senaste dagarna i kilometerlånga kolonner passerat nordossetiska Vladikavkaz på sin väg söderut. Det är ingen tvekan om att det handlar om en massiv rysk mobilisering. Den internationella medlingen verkar dock ha stoppat farhågorna om att den ryska armén skulle fortsätta från Sydossetiens södra gräns ytterligare 86 kilometer fram till Tbilisi.

Saakasjvili hade säkert hoppats att kriget mot Ryssland skulle öka chanserna att i december få ta ett första steg mot medlemskap i Nato. Men det skulle förvåna om ens den entusiastiske George Bush kan övertala alla europeiska medlemsländer om det lämpliga i att ha Georgien med i försvarsorganisationen. Det kan knappast vara ett lockande alternativ att tvingas skicka soldater till Kaukasus för ett krig som kan utvecklas till en kraftmätning med Ryssland.

Duellen har redan drabbat civilbefolkningen hårt. Men det verkar inte bekymra någon av ländernas ledare. Men det här handlar också mycket om inflytande i världspolitiken och, inte minst, spelet om olja, gas och transportvägar för energin. Därför kompliceras spelet av att Saakasjvili står under inflytande av amerikanerna. USA har sin egen agenda även i den här delen av världen och inte heller för det landet är det alltid den demokratiska utvecklingen som har högsta prioritet.