Det är en sorts skräck. Hemma i garderoben i New York ligger fortfarande påminnelsen om en annan – skyddsmasken som jag tilldelades som reporter vid en amerikansk tidning. Tre delar som ska monteras ihop på olika vis, beroende på om det är ett kemiskt, biologiskt, eller någon annat typ av anfall. Hur detta blixtsnabbt skulle utrönas innan man tog för många andetag fick jag gå en omständlig och sedan länge bortglömd kurs i.

Störtlöjligt, eller hur? Men så var det. Jag var orolig för att hamna i en terrorattack och jag var riktigt rädd för de myndigheter som skulle skydda mig från att dö i en.

Att försöka invandra till USA och arbeta som journalist i New York 2002 var inte den perfekta kombinationen om man ville ha lite sinnesfrid. Jag kan knappt förstå att jag faktiskt har levt det, och inte bara sett det på film. Det enda som gör att jag påminns är att eftertexterna aldrig tycks börja rulla.

Jag satt en hel natt utan för den federala immigrationsmyndigheten med en förtvivlad pakistanska i min egen ålder, som grät för att ingen ville berätta vart hennes far tagit vägen eller varför han inte fick tala med någon jurist. Jag antecknade storögt när den franske diplomaten på FN suckade och sade att det skulle bli ett anfall mot Irak inom några veckor, ”oavsett vad din den där Hans Blix säger.” Och jag tittade skamset ner i soppan när en hemvändande marinsoldat från Long Island bad mig dra åt helvete, eftersom – som han sade – han faktiskt hade riskerat livet för mig, min frihet och för det som jag så snusförnuftigt ifrågasatte.

Jag minns också mitt första möte med imamen uppe i Harlem som berättade om sina nya vänner på FBI, som han brukade ringa när någon av hans församlingsmedlemmar sade konstiga saker, eller något han helt enkelt inte höll med om. De brukade inte komma tillbaka efter det. Och jag kommer aldrig över de kristna irakierna som fick lyssna på när deras dotter våldtogs av muslimska terrorister i rummet bredvid, innan de lyckades fly till Amman, där vi träffades. Eller de afghanska barnen som undrade, via min översättare, varför deras syskon försvunnit efter att himlen exploderat.

Jag vet inte hur det var förr i tiden, och säkert visste man inte då heller i förväg när ett krig skulle sluta. Men man visste väl ändå hur ett krig slutade? Att terrorism utgör ett existentiellt hot från en mörk, mystisk kraft som måste bekämpas med alla möjliga medel, i alla länder, är fortfarande en etablerad sanning här. Mycket är också så farligt att det måste vara hemligt och skötas av de som vet bättre. USA är mitt uppe i det fortfarande.

När tidigare nationella trauman inträffat har det i efterhand erkänts att åtgärderna kanske blev lite för aggressiva. Att internera japaner och att jaga kommunister till slut gick över styr var de flesta överens om, några år efteråt. Där är vi inte ännu när det gäller vår tids terrorism. Istället har vi fastnat i storyn om att det är ett stort, ogripbart och överväldigande hot mot vår tillvaro. Jag undrar vad vi missar under tiden, och var vi inte lyssnar, medan vi är helt uppfyllda av detta.

Att inte argumentera med automatvapenbärande poliser sitter numera så i ryggmärgen på de flesta New Yorkare att vi knappt vågar öppna munnen när vi stöter på dem. De medborgare som till utseendet ser ut att stamma från Mellanöstern tar bara en omväg, eftersom rasprofilering är en av NYPD:s specialgrenar. Att varje steg jag tar registreras av kameror, att mina mail scannas och att mina källor sedan länge har slutat prata i telefon är helt normalt.

Men nu när det har gått tio år – och en dag – kan vi kanske försöka oss på några nya försiktiga tankar?

Terrorism, med definitionen att injaga skräck i befolkningen och så vidare, är ett brott. Inte ett krig. Det är ett brott som kan åtalas i en vanlig domstol, inom ramen för existerande lagar, med rådande straffsatser. Den som åtalas har rätt att framträda i domstolen och att föra sin talan. Mycket av detta kan ske med sedvanlig insyn från allmänheten.

Den misstänkte behöver inte först hållas i hemligt förvar på någon ö eller en militärbas, där de tidigare dessutom har utsatts för tortyr. Då kan det nämligen faktiskt bli omöjligt att åtala dem senare i det normala rättssystemet, vilket dilemmat med flera för länge sedan gripna misstänkta terrorister som aldrig åtalats faktiskt visar. En rättegång är ingen present som man ger till en misstänkt terrorist – det är en gammal beprövad grundpelare i ett samhälle som fungerar. Det går inte bara att stoppa undan folk – inklusive de som är erkänt oskyldiga efter att de gripits av misstag – i mörka hål. Men det finns de som sitter där fortfarande, just nu. De är inte varken Voldemort eller dödsätare – de är misstänkta för brott.

Hur kommer det sig för övrigt att ingen av dem som instiftade regelmässig tortyr – som numera är förbjudet – har fått stå till svars för det? Eller att ingen av dem som utsattes för tortyr, bland annat med svensk assistans, har fått upprättelse? Jag vet inte hur vi ska komma vidare om det inte kan redas ut.

Jag köper inte heller att USA har rätt att med förarlösa stridsplan och stor energi döda människor var som helst i världen, enligt eget godtycke från en hemlig lista. De tar sig även rätt att döda människor i förebyggande syfte. Jag orkar knappt heller tänka på hur ofta de missar sina mål och att vem som helst kan hamna i vägen.

Som en mindre, men fortfarande märklig företeelse, önskar jag också att någon kunde förklara för mig varför det fortfarande finns drygt 8000 personer på en lista som inte får flyga till eller från USA, för att de anses vara för farliga för att vara i luften – men inte tillräckligt farliga för att gripas, på marken.

Det stämmer att inga ytterligare större terroristdåd har skett på amerikansk mark sedan 2001. Men vi vet inte om det är tack vare inskränkningarna i mänskliga rättigheter på hemmaplan och två krig utomlands. Hur hade argumentet låtit om fler attacker hade inträffat? Att amerikaner måste rusta upp bevakningen ytterligare? Invadera lite mer? Det håller inte. Vi har ingen aning om vi överhuvudtaget är säkrare nu än för tio år sedan.

Men politiker som vill överleva måste fortfarande överträffa varandra i att försöka hålla befolkningen säker så länge hotet kvarstår. Den som visar minsta tvivel inför att frångå vanliga lagar i jakten på terrorister stämplas som en mes, som implicit bär ansvaret för framtida attacker. Diskussionen om vad som är rimligt, lagligt och sansat går fortfarande inte att ha här. Den utgår istället fortfarande från ett slags undantagstillstånd baserat på rädsla.

Genom att frigöra oss från låsningen vid odefinierbara hot och evigt krig kanske vi kan få fem minuter över att fundera var vi är just nu och hur vi ska komma framåt. Vad vi konkret ska göra åt Pakistan, till exempel, varifrån extremism verkligen frodas och sprids. Eller vad vi håller på med i Libyen, där experimentet med att skapa en ny demokrati kanske ska göras annorlunda den här gången. Och hur USA ska få sin ekonomi på rätt köl igen och skapa jobb, eller om det kan vara acceptabelt att släcka en lampa någon gång så att jorden inte brinner upp. Rädslan inför dem som ska skydda mig har sedan länge överträffat rädslan för terrorism.

Prova det här som ett tankeexperiment: John Lennon sade att en dröm som vi drömmer tillsammans blir verklig. Men en gemensam mardröm blir också en självuppfyllande verklighet så småningom. Så jag vägrar att vara en del av den här gemensamma, ogripbara och alltöverskuggande rädslan längre. Det är inte vänster, eller höger. Det är bara det vi brukade kalla för civilisation och ett värdigt liv, en helt vanlig måndag.