Om det inte vore för vetskapen om hans förflutna som ledare för en vit, rasistisk minoritetsregering och hans brutala krig mot gerillan under 1970-talet, så hade timmarna i Ian Smiths övermöblerade vardagsrum varit riktigt angenäma.
Men detta var alltså mannen som 1976 hätskt förkunnade att ”vi kommer inte ha svart majoritetsstyre under de närmaste tusen åren”.
Nu var han vänlig på ett brittiskt gammelmansvis och till och med när han talade om landets president Robert Mugabe tyglade han sina känslor och konstaterade att ärkefienden var ”en extremt intelligent man”.
- Men hans politik! Totalt nonsens, upprepade han gång på gång.
Det var i mitten av 1990-talet som Ian Smith tog emot TT i sitt hus i Harare i Zimbabwe.
När han var premiärminister hette staden Salisbury och landet Rhodesia, men någon nostalgi över svunna tider gav han inte prov på. Däremot berättade han att det ofta kom en grupp unga svarta män till hans hem för att diskutera den ”oroande utvecklingen i Zimbabwe”.
- Det är nämligen så att jag förstår mig på politik. I kraft av min erfarenhet kan jag ge goda råd.
Ian Smith föddes i en liten stad på landsbygden i det som i dag är Zimbabwe. Under andra världskriget tog han värvning i brittiska flygvapnet. Krigstjänsten var över när hans plan blev nedskjutet och han tvingades fly över Alperna i bara strumplästen.
Väl hemma engagerade han sig politiskt och flera år senare, 1964, blev han premiärminister - vilket sammanföll med den tidsperiod då Storbritannien återlämnade sina kolonier.
Men Smith trodde på den vita rasens överhöghet och vägrade låta landets svarta majoritet få makten. Därför förklarade han Rhodesia, fullkomligt rättsvidrigt, självständigt 1965.
Omvärlden fördömde tilltaget och sanktioner infördes. Med tiden blev motståndet också hårdare inom landet och snart rasade ett blodigt gerillakrig.
Först 1979 nåddes en som det senare skulle visa sig bräcklig fred, den så kallade Lancaster house-uppgörelsen. Året därpå blev Robert Mugabe landets premiärminister.
Smith fortsatte med politiken, men stödet från landets vita befolkning minskade för varje år som gick. 1985 pensionerade han sig och bodde sedan omväxlande på sin farm invid hemstaden och i det hus i Harare där TT mötte honom.
När teet i de småblommiga porslinskopparna var urdrucket svarade han outgrundligt och med ett snett leende på frågan om han på grund av sitt förflutna någonsin varit rädd för att stanna kvar i landet:
- Jag är en vit man i Afrika, min kära. Inte rädd. Bara realistisk.
