Gaddafi stal kulturskatter, gav bort ovärderliga statyer i gåvor, förskingrade vårt kulturarv .

DARNA Den förste libyer vi lär känna sedan vi åkt in i östra delen av landet från Egypten är en pratglad man från kuststaden Darna. Bonden Fawzi Shaari har hoppat in i samma minibuss som oss. Han är klädd i brun långskjorta, gallabiya, som slutar ovanför anklarna, har långt oklippt skägg och sandaler på fötterna.

Just så brukar salafister – extrema sunnimuslimer – se ut i Mellanöstern.

–Ring mig när ni kommer till Darna, säger Fawzi Shaari och lämnar sitt telefonnummer innan vi hoppar av minibussen längs vägen.

Några dagar senare stämmer vi träff med honom på ett café i Darna, ett hål i väggen. Han hämtar oss med en pickup som skulle må bäst av att köras direkt till verkstan. Men Fawzi Shaari har inte tid med det. Han lyckas få startgnista i motorn och kör oss upp längs floddalen, där hans kvigor och kor strövar fritt tillsammans med en tjur mitt i grönskan.

Muammar Gaddafi kallar Darnaborna för al-Qaida. Fawzi Shaari vet vilka föreställningar västerländska medier har om hans hemstad, som brukar kallas för jihadisternas fäste i Libyen. Vårt möte äger rum innan amerikanska Navy Seals har gjort sin dödliga räd mot Usama bin Ladin i Pakistan.

– Nu ska jag visa er Usama bin Ladin, skämtar han.

Men i stället bromsar han in sin bil för att hjälpa en kviga ur ett snår. Han plockar aprikoser och frukter vars namn jag bara hört på arabiska. Han bjuder på vaxkakor från sina bikupor med drypande färsk honung.

–Vi kallar det vårhonung, säger den frånskilde Fawzi Shaari som inte kan gifta om sig med sin fästmö innan hennes sorgetid är över. Hon har förlorat en bror vid fronten i kampen mot Gaddafi.

Darna är inte bara känt som motståndsfäste mot diktatorn i Tripoli. Darna sägs också vara den stad i arabvärlden som har skickat flest jihadister till Irak. Andra har deltagit i krigen i Afghanistan, först mot Sovjetunionen på 1990-talet och senare mot USA. En Darnabo, som har suttit sex år i Guantánamo, tränar nu rekryter vid fronten mot Gaddafi.

En annan ryktbar man från staden är Sufyan Ben Qumu, som jobbat som chaufför under Usama bin Ladin, först i Sudan och sedan i Afghanistan. I stadens moské förnekas att Sufyan Ben Qumu skulle ha några sympatier med al-Qaida.

– Sufyan är en bra man som är vid fronten nu. Han är ingen vän av al-Qaida, vidhåller Darnabor som känner honom.

– Vi är muslimer, men tar avstånd från al-Qaida, säger Obeida Shalloub juridisk konsult som nu är verksam med att dokumentera Gaddafiregimens övergrepp vid fronten.

Han förlorade sin 37-årige bror Walid Said Shalouf i kampen om oljehamnen Ras Lanouf, som ligger längs Libyens 200 mil långa kust. Obeida Shalloub får nu ansvara för broderns tre faderslösa döttrar. Själv reser han ofta till fronten för att göra videoupptagningar som han lägger ut på Facebook. Gaddafi har stängt av internet i hela Libyen, men Shalloub har tillgång till satellitsändare så han kommer ut på nätet.

Om jihadisterna i Irak säger han att det var ”frivilliga som kämpade för islam”.

–Det var oacceptabelt att se vad USA gjorde mot irakierna 2003.

Obeida Shalloub framhåller att även Darnas islamister, inklusive de som åkte som frivilliga till Irak, fördömde dåden mot USA den 11 september 2001. Här välkomnas nu Natos luftstridskrafter mot Gaddafis styrkor. Om vi hör någon kritik mot Nato så går den ut på att Nato mer resolut borde skydda civila, så som FN-resolution 1973 föreskriver.

– När USA agerar som de nu gör, när de vill hjälpa araber och muslimer och se till att vi blir av med en tyrann, har vi inget emot det. Natos insats i Libyen är laglig, till skillnad från USA:s invasion av Irak, säger Shalloub.

Ingen här uttalar någon önskan om marktrupper från Nato. Men de skulle acceptera att fallskärmsjägare slår till mot Gaddafis högkvarter Bab al-Aziziya i en snabb begränsad operation för att få bort Gaddafi.

Västerländska källor hävdar att libyska Afghanistanveteraner i Darna på 1990-talet bildade Libyska islamiska kampgruppen. I fem års tid sägs den ha bedrivit ett gerillakrig i bergen ovanför staden mot Gaddafiregimen. Men här förnekas att det var ett väpnat uppror.

–När Gaddafi fick reda på att det bildades oppositionsceller började klappjakten. Somliga mördades i sina hem, andra där de sökte skydd. Några mördades i grannstaden Al-Bayda. En del är försvunna och begravda i hemliga gravar, lyder Obeida Shaolloubs version.

Libyen är mycket mer än olja, öken, beduinstammar och islamister. Öster om motståndets huvudstad Benghazi ligger de Gröna bergen, Jabal al-Akhdar. Här prunkar ängarna om våren av röd vallmo och gul blomsterprakt. Herdar vallar sina hjordar. Lediga dagar slår storfamiljer upp sina picknickkorgar i de gröna bergen under trädens skugga. När vi bromsar in längs vägkanten blir vi snart bjudna att smaka av dryck och grillspett.

På dessa vägar ligger storslagna kulturarv. Kyrene, ett världskulturarv från hellensk tid, väntar ruvande på att turister ska våga sig hit. Nu är det betande kor som håller landskapet öppet.

Här möter vi interflyktingar från Brega och Ras Lanouf, som hittat tak över huvudet i östra Libyen, Cyrenaika. Några bönder bjuder på te.

Läraren Abdelmajid Sharif, som undervisar i naturvetenskapliga ämnen, bor i Shahhat, staden strax intill världskulturarvet. Med familjen strövar han runt i Kyrene, en skatt som han jämställer med antikens Rom och Alexandria.

–För första gången kan vi njuta av våren här i Kyrene. Tidigare skrämde militären bort människor. Gaddafi stal kulturskatter, gav bort ovärderliga statyer i gåvor, förskingrade vårt kulturarv, säger Abdelmajid Sharif.

I de Gröna bergen fick Muammar Gaddafi aldrig befolkningens lojalitet, även om han lyckades köpa somliga och skrämma otaliga andra till tystnad i 42 år.

Men i Cyrenaika bränns nu hans gröna flagga liksom hans Gröna bok som blev obligatorisk läsning i skolorna. Medelålders libyer förbannar diktatorn som förstörde deras karriär- och livsmöjligheter genom att rensa ut kunskapsämnen i skolorna och ersätta dem med pliktstudier av Gröna boken. Nu, säger de, måste deras barn få bättre chanser i livet.

–Gaddafi drömde om att bli kungarnas kung i Afrika. Samtidigt levde 40 procent av hans folk under fattigdomsgränsen. En del fick bara lön varannan månad. Många unga går på universitet, men de får inga jobb efteråt. De unga har drömmar, men kan inte förverkliga dem, säger Martia Azouz i Darnas kvinnokommitté.

Fågelvägen är det inte långt mellan Libyen och Sydeuropa. Européerna vet inte mycket om vanliga libyer. Hur mycket vet libyerna om Europa?

– Några av oss har varit i Europa och vi vill säga till européerna: er uppfattning om oss stämmer inte. Gaddafi har försökt svartmåla sitt folk. Men han har lagt beslag på libyernas pengar samtidigt som han hindrat vår utveckling, säger Nafisa Abdallah Naes, aktiv i Darnas kvinnokommitté.

–Alla libyer är inte bra. Det finns extremister. Men ni har också extremister hos er. Vi drar inte alla européer över en kam, så varför ska ni då göra det mot oss?

– I ett fritt Libyen vill vi bjuda in européer till religionsdialog så att vi kan göra oss av med stereotypa föreställningar och visa västerlandet att islam står för tolerans och fred, säger de båda Darnakvinnorna.

De säger till mig att ”alla människor är i grunden lika”. De poängterar att de är emot Gaddafis brott.

–Men vi har fått betala för dem. Vi fördömer Lockerbieattentatet, liksom Gaddafis nedskjutning av ett franskt plan över Niger och bombdådet på nattklubben i Berlin.

Ute på gatan har bonden Fawzi Shaari än en gång fått motorn på sin pickup att starta. Han kör oss till Darnas soptipp. I den stickande röken från sopor som eldas letar slitna män och tonårspojkar efter föremål som kan säljas vidare.

Libyen med sina oljeinkomster och knappt sex miljoner invånare har Afrikas näst högsta BNP per capita efter Seychellerna. Men av dessa rikedomar märks inget här. Misären bland människorna som lever intill sopberget är skriande.

I några skjul leker barn i ständig stank från tippen och de latringropar som invånarna själva grävt i brist på avloppsledningar. Salah Ali Sheikh med sin lilla 4-åriga dotter Hayat har bott intill Darnas soptipp i 20 år.

–Vi lever så här för att vi inte får några andra jobb.

Om vintern blir familjens hem ett fuktigt draghål där det regnar in. Om sommaren blir det stekhett under plåttaket.

Sopsamlaren och sexbarnspappan Nouri Ali skrapar fram brödrester som han säljer vidare som djurföda. För uttjänta tvättmaskiner kan han i bästa fall få fem dinarer (ungefär 25 kronor).

–Detta land flödar av olja, men pengarna från oljan ser vi aldrig av. Förr brukade vi sälja metallskrotet till Misrata. Där fanns ett smältverk. Men nu har vi hört att den fabriken ska vara sönderbombad.

Muammar Gaddafi har kallat libyer som gjort uppror mot honom för råttor, kackerlackor eller al-Qaida. Han påstår samtidigt att hans folk älskar honom. En kroknad man på soptippen skrattar åt diktatorns galenskap och storhetsvansinne.

–Han sitter på pengarna, så han behöver inte bry sig om vad folk tycker.

Det är dags för lunch. Bonden Fawzi Shaari föreslår att vi åker hem till hans vänner som har det bättre ställt. Familjen är islamiskt konservativ. Här blandas inte gäster av olika kön när husets couscous dukas fram. Så medan SvD:s fotograf sitter ned hos värden, Fawzi och de andra männen, tar jag plats på golvkuddarna hos fru Hanan, 45, och hennes barn i en annan del av huset.

Hanan utbildade sig en gång till lärare. Men efter att ha uppfostrat tio barn har hon glömt all engelska. Vi hankar oss fram i samtalet med hjälp av hennes tålamod och min stapplande arabiska.

–När Nato bombar Gaddafis ställningar gillar jag Nato till 100 procent. Men varför deltar inte Ryssland, varför ställer sig Tyskland utanför? undrar hon.

Vad Hanan tycker om Navy Seals dödsskjutning av Usama bin Ladin är omöjligt att veta så här i efterhand. Det går inte heller att ringa henne.

Men när vi möttes över hennes couscous hade hon bara gott att säga om USA:s president Barack Obama. USA:s FN-ambassadör Susan Rice beskrev hon som miyemiye, bra till 100 procent.

Frankrikes president Sarkozy gillades till ”200 procent!”

–Vi tror inte att Nato är här för oljans skull utan för mänskliga rättigheter.

Hanan berättar om sina förhoppningar att Libyen ska få goda relationer med världen. Döttrarna zappar mellan de arabiska satellitkanalernas nyhetssändningar och ett program med den amerikanska tv-stjärnan Oprah Winfrey textat till arabiska. En av Hanas äldsta döttrar griper in i samtalet:

–Vi vill ha ett land som Amerika, sade Hanan medan döttrarna tittade på amerikanska tv-stjärnan Oprah Winfrey textat till arabiska.

En av Hanans äldre döttrar grep in i samtalet:

– Vi behöver en författning. Det är klart att vi vill ha en islamisk författning, vi är ju muslimer. Men vi vill att det ska vara demokrati. Islam föreskriver ett rådsstyre, en vald församling.

Och kvinnorna då? Har Libyen

några mäktiga kvinnor?

– Det kommer vi att få sen, efter Gaddafi, säger Hanan trosvisst.