Sushmita kom till Bombay när hon var tolv år, hitlockad av en man som lovade henne arbete i en syfabrik. Nu är hon 30 år och har varit sexarbetare så länge hon kan minnas. Afzal Kha n var tidigare maffialedare. Nu använder han sina egna hårda metoder för att rädda unga flickor från hallickar och människohandlare. Under 2005 häktades bara 13 män för att ha sålt kvinnor och barn. Inget av fallen ledde till fällande dom.
Bombay – Jag försöker stoppa de unga flickorna som precis kommit till Bombay. I bästa fall hinner jag få tag i dem innan de säljs till en bordell.
Rösten skulle kunna komma från en av de många socialarbetarna i stadsdelen Kamathipura, men Afzal Khan är en 28-årig man som ägnar sig åt att rentvå sitt samvete. För några år sedan bytte han sida. Tidigare var han en ökänd maffialedare och torped i Bombay. I dag samarbetar han både med polisen och med de organisationer som arbetar i Kamathipura.
Med dold kamera och sin forna makt över området tar han sig längre in i den spindelväv av hallickar, bordellägare, maffialedare och trafficking-agenter än vad polisen och socialarbetare förmår. Sedan januari i år har polisen i Bombay gjort tolv raider och hittat 45 flickor i åldrarna 11 till 16 år. Afzal Khan har på ett par månader hittat 200 unga flickor. Han gör en dokumentation av varje fall och lämnar över dem till någon icke-statlig organisation (NGO) som tar hand om den unga kvinnan eller flickan.
Han medger att det inte alltid går lagligt till.
– Jag följer inte lagen, jag står över lagen. Om polisen följt lagen hade fler bordeller sprängts vid det här laget. Jag använder den makt som jag fortfarande har, säger han.
Han vill inte kalla det hot, men ler snett åt frågan hur han gör.
Indien har uppskattningsvis tre miljoner sexarbetare, åtminstone 40 procent är barn. Flickorna kommer från mycket fattiga bakgrunder, från olika delstater runtom i Indien eller från omkringliggande länder. Någon, oftast man, lockar dem att tjäna pengar. Få förstår att det handlar om sexarbete. De har sällan gått i skolan och har få möjligheter att ringa eller skriva till sin familj och berätta om vad som hänt. Agenten säljer dem till bordellen. Pengar som bordellen betalar genom att låta kvinnan arbeta av så många kunder som möjligt. Men i stället för att samtidigt betala kvinnan påläggs hon en skuld som bara växer. De som protesterar hotas och torteras. Och glömmer snart tanken på att återvända.
Hon berättar om män som
ibland struntar i att betala. Hon är utkastad från bordellen eftersom hon har en stark vilja. Nu står hon på gatan, mera utsatt.
Pinkys flickaktiga ansikte är fortfarande till hennes fördel, det vill säga hon får fortfarande kunder. Utanför den här världen finns få möjligheter till ett annat liv. Det sociala stigmat är för stort. Pengarna hon tjänar är omkring 50 eller 100 rupies (cirka 8 kronor eller 16 kronor). De nya betydligt yngre flickorna kostar 500 rupies (83 kronor).
Bombay och Goa har de senaste åren blivit Asiens största knutpunkt när det gäller handel med unga kvinnor och barn från
Indien eller omkringliggande länder för vidare transport till Mellanöstern eller för att stanna inom Indien. Kamathipura ligger mitt
i hjärtat av Bombay. Ingen vet riktigt, men uppskattningar från
såväl FN som lokala NGO:s
talar om att runt 80 000 kvinnor är sexarbetare i området och mer än hälften av dem är barn. Generationer av prostituerade lever här. Det är nedgånget, slitet och mycket fattigt. Hallickar, kunder och bordeller köpslår om kvinnorna.
I Indien säger lagen gällande prostitution, som är från 1956, att det inte är olagligt att sälja eller köpa sex, men det är olagligt att göra vinst på det. I praktiken innebär det att bordellägarna och hallickarna skulle kunna dömas. Men gör de det? Under 2005 häktades 13 män misstänkta för trafficking, att ha sålt barn och kvinnor för sexhandel. Inget av fallen ledde till fällande dom.
Afzal Khan tar med sin makt med mig och fotografen in till en av bordellerna. I ett luftkonditionerat rum sitter kvinnorna på en svart skinnsoffa och väntar. Intill går en korridor med sex rum, i bortre änden finns en enkel dusch och toalett. De två gånger två meter stora rummen är också kvinnornas hem. Rummen har ingen luftkonditionering. Det är hett, fuktigt och det luktar mögel och instängt. Kunder kommer i en
löpande ström. Kvinnorna är borta en stund och kommer tillbaka till skinnsoffan.
Polisen känner till bordellen.
– Jag betalar 6 000 rupies (1 000 kronor) varje månad till polisen och de låter mig fortsätta, berättar Ashim, 29 år och bordellägare. Hustrun och dottern bor i södra Indien, två timmars flygresa från Bombay. De tror att han arbetar på hotell.
Sanjay Mohite, polischef med bland annat ansvar för aktioner och raider, känner sig maktlös.
– Situationen är ohållbar och utom kontroll. Jag vet att korruptionen inom polisen är ett problem, men jag kan inte ha kontroll på vad enskilda poliser gör.
5 000 barn har ”försvunnit” från Bombay de senaste fem åren, majoriteten av dem antas ha hamnat i hallickarnas klor. Polisen har kritiserats hårt för att inte prioritera barnen.
– Det är mycket som inte fungerar inom polisen men jag är bara en kugge i en stor maskin, det borde finnas uppföljningskontroller av ett barn från det att det föds, som en hälsokontroll, då kan man lättare spåra vad som hänt barnet, säger polischefen.
I världen utanför har sex-
arbetarna absolut ingen status, och att återvända till hembyn är inte att tala om, där väntar total utstötning. Preity Pitkar, chef för Prerana, Indiens största NGO som arbetar mot trafficking, bekräftar hur kvinnorna efter en tid försvarar hallicken, bordellägaren och till och med den som sålt henne vilket försvårar det för många NGO:s att göra en anmälan.
Prerana har just nu kontakt med 190 kvinnor och omkring 80 barn i Kamathipura. De håller till i en nedlagd skola som fungerar som natthärbärge och vårdcenter. Här kan kvinnorna lämna sina barn på eftermiddagen och hämta dem dagen efter när de arbetat klart. Trångboddheten gör att barnen är vana vid att se mamman ha sex med kunderna. Ett av Preranas mål är att minimera riskerna för att också sexarbetarnas barn dras in i sexarbete.
Enligt Prerana och Afzal Khan göms de riktigt unga flickorna
i hemliga utrymmen och bakom falska väggar och tak. Det finns uppgifter från nyanlända yngre flickor om hur de fått bensin insprutat i underlivet när de försökt rymma.
Långt mer än hälften av sexarbetarna uppskattas vara smittade med hiv. Minst 5,2 miljoner hiv-smittade lever i Indien.
Sushmita är 30 år och gravid i femte månaden. Hon har varit sexarbetare så långt tillbaka hon kan minnas. Hennes kunder vill inte ha kondom och nu har hon inte råd att säga nej. Hon har tre barn med tre okända män. Sushmita var bara tolv år när hon kom till Bombay hitlockad av en man som lovade arbete i en syfabrik. Kan hon komma ihåg hur det kändes att tvingas till att sexarbeta?
– Jag har stängt av. Men det jag gick igenom då kan varenda kvinna på jorden enkelt föreställa sig.
Ulrika Nandra
utrikes@svd.se
