Det finns mycket som är sagolikt med terrakottasoldaterna som nu har bivackerat i flottans gamla krigsledningscentral under Östasiatiska museet. Dels är det själva fyndet. Om bönderna som grävde efter en brunn i Xian 1974 gjort det bara några meter åt sidan hade en av de största arkeologiska sensationerna förblivit oupptäckta. Dels är det det faktum att själva graven ännu inte har grävts upp. Där som, enligt den antike historikern Sima Qian, de 700000 arbetarna återskapade riket, komplett med Gula Floden och Yangzi, rinnande i kvicksilver. Nutida markprover visar förhöjda värden av kvicksilver, vilket stödjer sägnen.
Sagolikt är också att Östasiatiska lyckades få låna sammanlagt över 300 föremål från Qin och Handynastin (206 f. kr.–220 e. kr.)
Terrakottaarmén har blivit en form av ambulerande ambassadörer för Kina i världen, och vart än de kommer drar de fulla hus – British museum tvingades utöka öppettiderna till midnatt under deras sanslöst framgångsrika Londonbesök 2008.
Det är onekligen en kontrast mot kulturrevolutionen (1966–76) då rödgardister satte upp skelettet av mingkejsaren Wan Li och hans fruar på en stol och stenade det, varpå det brändes så att det bara blev smulor av. Oräkneliga antiksamlingar förstördes eller skingrades för vrakpriser utomlands. Kommunistpartiet hade från början en splittrad syn på kulturarvet, där man pendlade mellan att se det som en källa till stolthet och ett hinder för utveckling.
Idag tävlar nyrika istället med den militärt styrda statliga Polygruppen om att köpa tillbaka antikviteter i Kina. Men, som Östasiatiska museets tidigare chef, Magnus Fiskesjö skriver i Kinarapport: ”Samtidigt som kraven på återbördande från utlandet blir allt intensivare pågår den illegala plundringen av arkeologiska lämningar för fullt.”
Den plundringen drivs av just de kinesiska nationalistiska samlare som säger sig vilja skydda kulturarvet. Plundring drabbade även det senaste årets mest omtalade fynd. Cao Cao (155–220 e. kr.) var en krigsherre vid Han-dynastins fall – odödligjord genom vad som kan vara Kinas (och världens) mest lästa roman, Tre Kungadömen. Kort efter att arkeologer hittade vad som tros vara Cao Caos grav i Henanprovinsen sprängde sig gravplundrare in. Arkeologen Pan Weibing berättar för The Atlantic att det var vanligt att höra explosioner från gravplundrarna på natten. Pan och hans kolleger lämnades med en förstörd oreda att jobba med. Förutom stölder så har årtionden av ekonomisk reformpolitik lett till en förstörelse som rödgardisterna aldrig kunde drömma om att uppnå. Ett litet exempel i mängden jag har stött på var i Inre Mongoliet där ett företag sprängt ett hål i Kinesiska muren för att de skulle köra lastbilar till ett stenbrott.
Det känns bra att Qinkejsarens gravkammare fortfarande ligger orörd. Om inte annat får man hoppas att fällorna med armborst kejsaren lät gillra mot gravplundrare fortfarande fungerar.
