– Det fanns så mycket vapen här. Det var som att leva i ett krig, med droger, mord, våld. Det är bättre för mina barn nu, säger Clever, som bor i favela Cantagalo, mitt i Rio.
Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
I ett örnnäste högst uppe på bergskammen ovanför Santa Marta sitter Pricilla Oliveira de Azevedo och blickar ut över ”sin” favela. Som comandante, polischef, ska hon se till att livet i denna kåkstad mitt i Rio blir normalt; ingen mer rädsla, ingen mer skottlossning, inga mord, inget knark, inga gängkrig, inga polisattacker.
–Det har gått bra här, över förväntan. Nu är vi en förebild för andra UPP, säger Pricilla – i Brasilien räcker det med förnamnet – som har 117 polismän under sig, i mörkblåa baskrar och skottsäkra västar.
Santa Marta var först ut att få UPP, Unidades de Polícia Pacificadora, i december 2008. Det är en ny typ av poliskår, ”fredsbevarande styrkor” som ska rensa upp i Rios gangsterstyrda favelas. De ska bringa ordning och framsteg – Ordem e progreso, som det står i Brasiliens flagga – till de laglösa ghetton som klättrar på Rios många berg och brer ut sig i stadens ytterområden.
Sedan följde Cidade de Deus (Guds stad), som blivit världsberömd genom succéfilmen med samma namn; en otäck film om barnsoldater i knarkligornas inbördeskrig. Sedan dess har UPP tagit över totalt tolv favelas. Men det finns 750 till – minst.
Strax före julen 2008 flyttade UPP-styrkorna in här, i ett nybyggt hus högst upp på krönet. Men två månader tidigare började belägringen och utrensningen: alla ut- och ingångar till favelan spärrades, elittrupperna Bope gick in i närstrider, gränd för gränd, hus för hus – med k-pistar, polishundar och helikopterunderstöd. Man punktmarkerade traficantes (knarkhandlare), gjorde dagliga polisoperationer och ständiga id-kontroller.
–Under dessa två månader beslagtog man vapen och knark och grep efterlysta. Nio knarkhandlare fängslades, fem dog i eldstrider, berättar Pricilla.
Samtidigt slog polisen till mot alla andra typer av brott: stölder, häleri, pirat-cd/dvd, handel med fridlysta djur, tjuvkoppling av kabel-tv och el.
–Blev det några människor kvar här då? undrar jag.
Hon skrattar gott, lutar sig fram över skrivbordet och tar min arm: ett brandgult nagellack glänser på hennes naglar.
–Jag har just målat dom – för att testa, säger hon, halvt urskuldande. Jag brukar inte måla naglarna.
Det leder till nästa fråga: Hur är det att vara ensam kvinna och chef för 117 män? Och i den här hårda miljön?
–Jag har vant mig, efter tretton år som chef inom militärpolisen, säger hon. Dessutom är UPP annorlunda.
Men hon är mån om att inte klä sig för kvinnligt, för utmanande, inte ens på privata tillställningar. Till och med då brukar hon bära uniform.
–Så att folk alltid ska förstå att jag är comandante, säger hon och pekar på sina axelklaffar: Major!
Från början varUPP inte alls populära, berättar hon; den lokala knarkkungen hade växt upp i Santa Marta och hade massor med släktingar och vänner här – och stort inflytande.
–Den enda relation som invånarna haft med polisen tidigare har varit när Bope (elitstyrkorna) gått in för att leta efter bandidos. Och det betyder skottlossning, våld och tumult, säger Pricilla.
–I dag är relationen mycket bättre. Nu är de glada att UPP finns här. Vi vinner deras förtroende i takt med att vi visar att vi bidrar till att de får ett bättre liv.
Alla UPP-poliser har fått utbildning i medborgerliga rättigheter, hur man skapar goda relationer, hur man uppträder mot de boende, mot barnen. Och de finns alltid på plats; UPP patrullerar 24 timmar om dygnet – sju och sju till fots. För det går inte att köra polisbil i Santa Marta, en labyrint av trappgränder och trånga passager.
Parallellt med UPP arbetar andra myndigheter för att förbättra och förenkla livet för invånarna: ordentlig sophämtning, vatten och avlopp, vårdpatruller, nya elledningar, gratis internet. Kommunen river ruckel och bygger stadiga flerfamiljshus med bra standard. Och med den nya bergbanan kan invånarna snabbt ta sig till skola och jobb.
Santa Marta är en liten favela; runt 6000 invånare. Och den ligger mitt i Rio; bara en gata skiljer denna kåkstad från de kvarter där rikare cariocas (Riobor) lever. De är också rädda – om sina liv, om sina barn, om sina bilar och om sina affärer och bostadspriser.
Satsningen på UPP ska också sättas i relation till fotbolls-VM 2014 och Olympiska spelen två år senare. Rios rykte som en av världens farligaste städer måste tvättas bort – både för att blidka OS-kommittén och för att locka till sig turister.
En dag för femton år sedan var Michael Jackson i Santa Marta. Han nedsteg från himlen i helikopter, landade på krönet vid den klippa där UPP-huset står i dag.
Nu har plätten blivit en halv fotbollsplan, med konstgräs, höga stängsel och nättak; annars skulle bollarna studsa ända ner till finkvarteren i Laranjeiras långt, långt nedanför, med vita höghus och räta, asfalterade gator.
Rio de Janeiros 6 miljoner invånare (17 med förstäder) brukar delas in i asfalto och morro (berg), beroende på var man bor – om man är rik eller fattig. Här uppe på berget finns inga gator, ingen asfalt, bara slingriga stigar och branta trappgränder.
Den där dagen 1995 dansade The King of Pop ner för trapporna i Santa Marta; han hade solbrillor och vit utanpåskjorta, greppade sig i skrevet, knyckte med huvudet ... Här filmade Jackson videon till ”They don’t care about us”, en världshit. Men det sägs att han fick förhandla med den lokale knarkkungen först.
–Vi stod här i dörröppningen när Michael gick förbi. Han tog mamma i handen. Och här stödde han sig och tog tre, fyra trappsteg i ett skutt, berättar Gilson da Silva och visar.
Gilson var 17 då, i dag är han 32. Han har bott i Santa Marta i hela sitt liv, i samma lilla hus på Tålamodsgatan 4 (Rua Paciência).
–Kom in får ni se!
Från den trånga gränden stiger man rakt in i familjens vardagsrum... som är fullt av väggur!!!
–Mamma har pippi på klockor, förklarar Gilson. Hon kommer säkert hem med en till i dag.
De har tv, tvättmaskin, kyl, telefon, takfläkt och ordentliga möbler – finare än man skulle tro när man ser huset från utsidan. Och dator med internet.
Under farstubron porlar vatten i öppna rännor fulla med påsar, tomflaskor, papper och annat avskräde. Lyfter man blicken ser man ut över Botafogoviken, full av vita segelbåtar, Sockertoppen med dess linbana, den blågröna Atlanten och längst ut några höga klippöar.
Gilson tar oss med ner till ”Michael Jackson Area”, som det står på en tvåspråkig skylt. Där finns en färgsprakande Jackson i mosaik. Och på en nymurad cementplatta står The King of Pop själv, i naturlig storlek, i glänsande brons. Han är fryst i en pose från videon, med blottat bröst och utsträckta armar. Statyn kom upp i juli – på årsdagen av pop-ikonens död.
Gilson håller Michaels ena metallhand och låter sig villigt fotograferas.
–Men ta inga bilder av killarna där nere, ber han när vi fortsätter nedför trappgränderna, genom ett gytter av nakna tegelhus, murar och rostiga snedtak.
Gilson växte upp här, bland små och stora gangsters, var själv ”en ungdom på glid”. Nu jobbar han i hemtjänsten. Han är också turistguide i sin egen favela, en av de femtio ”bybor” som kommunen tränar upp.
I augusti var självaste Lula här – fattigpojken som blev Brasiliens förste arbetarpresident. Under Luiz Inácio ”Lula” da Silvas åtta år vid makten har över 20 miljoner brasilianare lyfts ur fattigdom. Han var här för att lansera Rio Top Tour, ett projekt som ska locka turister till Rios favelas. Själv vill han utrota det ordet:
”Vår generations barn ska aldrig behöva kalla sina hemkvarter för en favela. Det är vanliga bostadsområden, vanliga samhällen”, sade Lula på ett möte i den lokala sambaskolan.
Nu är Jacksonstatyn en av de stora attraktionerna i Santa Marta. Härifrån ser man också Rios största turistmagnet: Cristo Redentor, en jättestaty av Kristus högst upp på bergstoppen Corcovado. Där står Frälsaren med utsträckta armar – som Michael Jackson.
För ett år sedan vågade sig knappt några turister till Santa Marta. Men under de senaste månaderna har femtusen besökare hittat hit; många av dem grannar från ”asfalten”, sådana som aldrig vågat gå över gatan tidigare – inte förrän UPP fanns.
Favelorna Cantagalo och Pavão ligger också strategiskt med tanke på turismen: de gränsar till Ipanema och Copacabana, Rios mest kända badstränder. Där finns stadens finaste bostadshus, lyxhotell, restauranger, barer och flotta butiker – allt på ”asfalten”.
Vid foten av berget, bara tre kvarter upp från strandpromenaden, ligger ingången till favelan. Det var länge en skräpig och farlig ”boca de fumo”, ett ställe där över- och medelklassens barn köper sitt knark: marijuana, kokain och crack.
I fjol byggdes en stor, fin hiss här. Den går 64 meter rakt upp – till en annan värld; en värld av ruckel, skjul och bråte, av fattigdom och smuts, en värld där de flesta är svarta, ättlingar till afrikanska slavar.
– Majoriteten kommer från nordöst, det fattigaste hörnet av Brasilien. De flyttade hit i hopp om att finna jobb, förklarar Aureliano Ferreira Angra, en ung UPP-polis, som erbjuder sig att vara vår favelaguide.
Han har gått tusentals gånger i dessa gränder, säger han, först som patrull, men numera – eftersom han talar bra engelska – för att hjälpa turister. Tanken är att de ska våga sig in i dessa fattigkvarter, upp i gränderna, handla lite, äta, dricka och njuta av den fantastiska utsikten. Det ger jobb och inkomster, sätter fart på den lokala ekonomin.
Aureliano är 25 år och har jobbat här i tio månader. Han är en av de 300 första som gick ut UPP-kursen i fjol - ”Den pånyttfödda polisen”, som han säger. Han vet att Rios halvmilitära poliskår (som han tillhör) har väldigt dåligt rykte: brutala, sadistiska, skjutglada, korrumperade. En del har till och med bildat egna kriminella gäng, milícias, med utpressning och ”beskydd” som specialitet.
– Men vi UPP:are har bättre utbildning, vi har fått social och psykologisk träning. Och vi får lite högre lön.
Aureliano och hans kollegor bär alla skottsäker väst och pistol. Två av hans kurskamrater är redan döda: i ett rån och ett bakhåll. Men trenden pekar i alla fall nedåt; år 2004 dödades 162 Riopoliser i tjänsten; för två år sedan hade siffran sjunkit till 112. Samtidigt kickas 300 varje år för att de misskött sig.
– Där uppe, säger Aureliano och pekar högt uppåt berget. Det där stället kallar vi Vietnam. I januari hittade vi en stor vapengömma där uppe i regnskogen – i tunnlar som gangstrarna hade grävt. Som Ho Chi Minh-leden under Vietnamkriget!
Vi går över ett mindre torg, där det pågår en pojkmatch i fotboll.
– Förut, innan UPP kom hit, krävdes det en halvtimmes eldstrid när polisen skulle ta sig över här, berättar han och pekar på skotthåll i väggar och skyltar.
– Det var den enda vägen in i den här favelan. Därför hade de en check-point här.
På en liten öppen plats sitter Clever – ”yeah, like clever” – och säljer konsthantverk. Han kallar sig hippie, har bott i USA, och här de senaste åtta åren. Hur är livet sedan UPP kom hit?
– Better! Much better, säger han. Jag har sett så många vapen; alla dessa dumskallar med vapen. Det var som att leva i ett krig, med droger, mord, våld...
– Det är bättre för mina barn nu, för Stella här, och för min son. Jag vill att de ska kunna leva här.
Clever tar farväl med ett V-tecken: ”Peace, man!” Just här betyder det verkligen något.
– Det pågår ett krig i Rio de Janeiro, ett inbördeskrig, säger Aureliano medan vi fortsätter genom de trånga gränderna; avloppsrännor under oss, knippen av trassliga el- och teleledningar ovanför oss. Lekande barn, ödetomter, butiker och barer som bara är hål i väggen, kvinnor i klungor, män som kånkar säckar och ölbackar, graffiti, hundskit. Och överallt skräp och bråte.
Men vad tycker invånarna här egentligen, när utlänningar och andra nyfikna kommer hit för att se hur de bor och ser ut? Känner de sig inte som på ett zoo?
– Visst finns det dom som tänker så. Men de här människorna var bortglömda förut, av tidigare regeringar och myndigheter, lämnade åt sitt öde. Nu blir de sedda, säger Aureliano.
Vi tar oss upp för en brant, slingrande gata, den enda där man kan köra bil. Den leder upp till polisstationen, nybyggd liksom bostadshusen intill, som står på ”styltor” i branterna.
Där stöter vi ihop med Ana Cláudia Costa, reporter från dagstidningen O Globo. Hon är där för att göra ett reportage om lunchställen ”på berget”, om turisterna som börjat komma. Hon har också bara gott att säga om ”fredspoliserna”.
– Innan UPP fanns hade jag aldrig vågat mig hit. Där nere vid ingången till favelan hade knarkhandlarna beväpnade vakter – som sköt för att skrämma bort utomstående.
– Jag tror att UPP är framtiden för oss. För de här poliserna är annorlunda; de talar med barnen om att de måste utbilda sig, att de har sociala rättigheter... Och barnen här ser inte längre beväpnade busar som de försöker ta efter.
Aureliano tar oss till en utkiksplats, med en vidunderlig vy över Rio och de rikas värld: nedanför oss ligger Ipanema och Leblon, Rodrigo Freitas-sjön, Jockey Club, Rios galoppbana...
– Avenyn längs stranden där borta heter Vieira Souto; lägenheterna där har de högsta kvadratmeterpriserna i världen, lika dyra som på Fifth Avenue i New York, upplyser han.
Att UPP nu finns här dygnet runt har även satt fart på bostadspriserna; både uppe på berget och i grannkvarteren ”på asfalten”. Brasiliens rikaste man Eike Batista, som har näsa för affärer och politik, har lovat att ge 20 miljoner reais (drygt 80 miljoner kronor) per år till UPP – fram till fotbolls-VM 2014.
Hans löfte kom bara tre dagar efter ”Terrorn i São Conrado”. Den lördagen i augusti flydde tio tungt beväpnade knarkhandlare – jagade av polis – in i lyxhotellet Intercontinental och tog 35 personer som gisslan. Eter en lång eldstrid och panik i finkvarteren gav männen upp.
Detta kända turist- och konferenshotell, vid badstrand och golfbana, ligger nästan granne med Rocinha, Rios största favela, med över hundratusen invånare. Det är en laglös ö mitt i Rio, ett nav för knarkhandel och annan organiserad brottslighet.
Hittills har UPP varit mer av experiment, i mindre och ”snällare” favelas. Nästa år är det tänkt att UPP ska ta över i Rocinha. Det blir det stora eldprovet – bokstavligen.
