Det blev aldrig något möte i Tbilisi mellan den nya ryska presidenten Dmitrij Medvedev och Micheil Saakasvjili. Istället valde ledarna krig. Juristen som blev justitieminister under förre presidenten Eduard Sjevardnadze för att sedan vända sig mot sin gamla mentor och iscensätta en oblodig statskupp i Georgien 2003 har haft det tufft de senaste veckorna.

Saakasjvili vann det första valet 2004 med 96 procent av rösterna. Micheil Saakasjvili, eller Misja som han kallas av alla i Georgien, gick då till val på att återta utbrytarrepublikerna Sydossetien och Abchazien. I veckan valde Ryssland att erkänna deras självständighet och vill gärna etablera militärbaser ”i en buffertzon”.

Saakasjvili har spelat ett högt spel och tycks i alla fall ha förlorat, om inte västs stöd, så i alla fall en stor del av sitt territorium.

Robert Larsson, forskare vid Försvarets forskningsinstitut och Georgienexpert beskriver Saakasjvili som en politiker med ett janusansikte.

–Å ena sidan så är han en dröm för väst. Han är utbildad vid prestigeuniversitet i USA och vet exakt vad han ska säga för att göra en europeisk och amerikansk publik nöjda. Å andra sidan måste han blidka en hemmaopinion och uttalar sig ofta starkt nationalistiskt, säger han.

Natten till den 8 augusti inledde Georgien ett anfall mot Sydossetiens huvudstad Tschinvali. Ryssland svarade massivt med fallskärmsjägare, soldater och pansarvagnar och stridsflyg. Enligt uppgifter i medierna hade Georgien varnats av USA för att sätta igång ett krig mot sin store granne som de inte hade en chans att vinna.

–Micheil Saakasjvili regerar med personer som har utsetts på grund av lojalitet snarare än kompetens och mogenhet. Det har resulterat i en politisk karusell utan ett långsiktigt tänkande, säger Robert Larsson.

Under kriget anklagades han också för att piska upp hysteri i landet när han bland annat i ett tal uppgav att ryska styrkor omringat Tbilisi. En av hans ministrar fick snabbt dementera uttalandet som skapade stor rädsla och panik i huvudstaden.

Efter ”Rosornas revolution” 2003 flödade biståndsmiljoner och investeringar in till landet från USA och Europa. Men smekmånaden blev kortvarig. Snart kritiserades Micheil Saakasjvili för sina hårdföra metoder för att bekämpa korruption. När landet 2004 anföll utbrytarregionen Sydossetien förlorade Georgien, förutom några georgiska byar till Sydossetien och Ryssland, även internationellt anseende.

–Han har pendlat mellan att hota med krig och erbjuda samarbeten, Det har ju inte direkt stärkt relationerna med utbrytarrepublikerna, säger Svante Cornell, forskare vid Uppsala universitet och Institutet för Sidenvägsstudier.

Under Saakasjvilis tid vid makten har han också gett order om att stänga en tv-station och den enda privata tv-station som finns kvar ägs av en bror till chefen för den georgiska säkerhetstjänsten.

Under förra året fick han vänja sig vid en stark opposition. Efter att den lett massdemonstrationer utanför parlamentet i flera veckor bestämde sig Saakasjvili för att kalla till nyval. Även om inte valfusk bedrevs på själva valdagen kritiserades han av valobservatörer för att ha utnyttjat sin ställning. Bland annat uppgavs att röster köpts genom gratis ved och bensin till fattiga väljare.

För att visa sitt stöd för USA har Micheil Saakasjvili också låtit 2000 georgiska soldater utbildas av USA för att sedan kämpa i Irak.

I hemlandet berättar hans bekanta om otaliga kvinnoaffärer och att presidentpalatset som i över fyra år byggts på en höjd mitt i Tbilisi, som med sin stora glaskupol liknar Tysklands riksdagsbyggnad, sticker i ögonen på många Tbilisibor.

Han verkar ha en omättlig aptit på att ge intervjuer till utländska medier. Bara några timmar efter Rysslands erkännande sågs han på CNN med intensiv blick kräva att det internationella samfundet stoppar Rysslands ”annektering” av Georgien.

–Det är ju möjligt att Saakasvjili kalkylerade med det ryska militära svaret men tänkte att det får bära eller brista, vi måste i alla fall kämpa för områdena. En annan teori är att man visste att de ryska styrkorna var på väg och satsade på att ta över staden därför att den ligger väldigt militärstrategiskt till, säger Svante Cornell.

Den enda gången jag träffat den numera georgiska presidenten var vid en traditionell georgisk middag en sommarkväll på restaurangen Dzeli Metekhi i Tbilisi 2000. Då var han en ung lovande parlamentsledamot.

Som tamada, värd för middagen och skålningsritualen, blev han stött när min väninna, också hon svensk, reste sig upp för att ge en skål som tack för att vi blivit inbjudna.

För konservativa i Georgien är den traditionen förbehållen män.