Parvin Ardalan är förkämpe mot könsdiskriminering i Iran. Förra våren skulle hon hedras i Stockholm för sin fredliga kamp för jämställdhet genom att ta emot Palmepriset. Men hon kom aldrig till prisceremonin. När hon hade passerat passkontrollen och gått ombord på ett Air France-plan i Teheran tvingades hon ut ur planet. Pristagaren belades med utreseförbud. Så nyckfullt kan det iranska systemet fungera.

Parvin Ardalan, 42 i år, har också en dom hängande över sig på tre års fängelse villkorligt och sex månaders fängelse ovillkorligt. Straffet, som är överklagat, utdömdes för att hon skulle ha hotat ”nationens säkerhet”.

Men Parvin Ardalan arbetar snarast i nationens intresse, för att frigöra den resurs som Irans kvinnor utgör. Hon är en av de drivande bakom en kampanj för att samla en miljon namnunderskrifter mot könsdiskriminering. Ödmjuk som hon är talar hon helst i vi-form:

–Under årets första maj-firande fängslades många utan anledning. Flera av våra kampanjarbetare bevakas av myndigheterna. Håller de möten i sina hem får de påstötningar. Vi har inga samlingslokaler. Förr var det lätt att samla in namn. Nu är det svårt. Om våra kampanjarbetare står vid tunnelbanan eller busshållplatser för att samla in namn blir de gripna. Om det är svårt i Teheran är det ännu värre i andra städer.

Till och med på vandringsleder i bergen har kvinnor med namnlistor tagits av polisen.

–Vårt handlingsutrymme krymper hela tiden. De försöker påstå att vårt arbete är politiskt, säger Parvin Ardalan, vars kampanj går ut på att förändra vanliga lagar, inte konstitutionen.

Det råder ingen tvekan om att kraven på jämställdhet stöds av många iranier, även män. Ekonomen Jamshid Edalatian, verksam i Teherans handelskammare, kan intyga det.

–För 30 år sedan uppfattade sig iranska kvinnor som det svagare könet. Det har totalt förändrats. Kvinnor pluggar hårdare än män på universiteten. På sina jobb är de i allmänhet bättre än männen. Kvinnor kämpar där de kan.

På universiteten är 60 procent av de studerande kvinnor. De utgör en klar majoritet inom landets lärarkår. Inom idrotten tänjer iranskor på gränserna för vilka grenar de tillåts tävla i. De får, till skillnad från saudiska kvinnor, köra bil – vilket de gör i Teherans kaotiska trafik.

Men en gift iransk kvinna kan inte resa utomlands utan sin mans tillstånd, inte ens om hon är vice president. Ingen kvinna har släppts fram av väktarrådet som presidentkandidat i år heller. En man kan enligt sharialagarna ta sig fyra hustrur, även om det är ovanligt. En kvinnas vittnesmål väger bara hälften så tungt som en mans i domstol. Män och kvinnor har inte samma rätt till vårdnaden om barn eller rätt att ta ut skilsmässa. Sådant vill Miljonkampanjen ändra på.

–Vi fortsätter med vårt arbete även om mycket av våra krafter går åt till att hjälpa dem som grips och hamnar i domstol eller fängelse, säger Parvin Ardalan i sin lilla lägenhet i Teheran.

Trots arresteringsvågorna ser hon några ljusglimtar. Ett beslut har just fattats om att döda olycksoffer ska kompenseras lika, oavsett kön.

–Sådana förändringar var omöjliga tidigare. Tidigare betalades det ut dubbelt så högt skadestånd för manliga olycksoffer, berättar Parvin Ardalan medan hon dukar fram te och frukt.

I bakgrunden i köksvrån sitter hennes gamla mamma, uppenbart stolt över sin dotter.

–Häromdagen förklarade en juridisk kommission att män och kvinnor ska jämställas på andra områden, inte bara som olycksoffer. Det är positivt. Men å andra sidan förvärras läget för mänskliga rättigheter. Antalet avrättningar ökar, säger Parvin Ardalan.

–Kanske tillkännages förändringarna nu för att Ahmadinejad vill få fler kvinnoröster i valet? Det heter att detta var ett regeringsbeslut. Tidigare fick inte en änka ärva mark och fastigheter efter sin man, endast pengar. Men nu kan kvinnor ärva fastigheter också.

Fundamentalistiska kvinnor har uppvaktat Irans högste ledare, ayatollah Ali Khamenei, och krävt sådana lagändringar.

–Men det är vi som driver fram trycket för förändring. Fast de vill visa att de gör något, säger Parvin Ardalan.