Varje gång SvD.se skriver om republikanernas vicepresidentkandidat Sarah Palin blir det läsarrusning. Artikeln du just nu läser kommer att läsas av tusentals och det verkar inte finns någon hejd på suget – man vill bara ha mer, mer och mer.

44-åriga Sarah Palin från den lilla staden Wasilla i Alaska är fascinerande i flera aspekter. Hon gick från noll till hundra bokstavligen över en natt, hon är en vapenivrande jägare, övertygad kristen och representerar med sina fem barn en del av USA som aldrig kunnat identifiera sig med Washington-politikerna. Dessutom är hon just en hon.

– Kön spelar en väldigt viktig roll i alla valrörelser i västvärlden, säger Drude Dahlerup som är professor i statsvetenskap med inriktning på genusvetenskap.

Sarah Palin är den andra kvinnliga vicepresidentkandidaten i USA någonsin. Den första heter Geraldine Ferraro och kandiderade tillsammans med demokraten Walter Mondale 1984. Liksom Sarah Palin ledde hon först till ökade opinionssiffror, men de höll inte hela vägen fram till valdagen.

– När Hillary inte blev kandidat var det smart av McCains kampanj att utse Palin. De som ville ha Hillary fick se hur komplicerat det är med kön – en kvinna kan vara intellektuell och storstadsmässig, men hon kan också, som Sarah Palin, vara mamma och lantis, säger Drude Dahlerup.

Hockeymamman som liknat sig själv vid en läppstiftsprydd pitbull hölls till en början långt bort från pressen. Ändå fick hon mycket mer uppmärksamhet och publicitet än demokraternas Joe Biden ens hade kunnat drömma om. Skandalerna bildade kö; de lättklädda bilderna, den gravida tonårsdottern och misstankarna om maktmissbruk. Alltihop sopades effektivt under mattan av McCain-kampanjen, som dessutom fick anledning att hålla Palin borta från de hungriga journalisternas vassa intervjufrågor ännu en stund – ”varför ska hon låta sig intervjuas när ni skriver vad ni vill ändå?”.

– Det har aldrig hänt tidigare att man har hållit en kandidat så hårt från kampanjens sida. Men sedan kröp både det ena och det andra fram och då såg man att hon inte hade djupet i sin kunskaper, säger USA-experten Kerstin Berglöf.

Precis som andra SvD pratat med betonar hon Palins förmåga att väcka känslor. Om man skulle gå ut på stan och fråga tio slumpvis utvalda personer skulle säkerligen minst nio av dem ha något att säga om den färgstarka republikanskan.

– Man skulle kunna tänka sig att det beror på att hon är en kvinnlig politiker, men det räcker inte. McCain och Palin är som fyrtornet och släpvagnen – vi tycker om sådana parkombinationer. När ett par är väldigt olika framhävs de två individerna än mer, säger Björn Nilsson, universitetslektor i socialpsykologi.

Grodorna tror han är en del av Sarah Palins strategi. Om så är fallet är det hatten av som gäller. När Palin väl lät sig intervjuas började hon genast leverera och gav komiker och politiska tyckare stoff som lär räcka i månader framöver.

– Det är inget tvivel om att hon blir hårdare ansatt på grund av sitt kön, men samtidigt inbjuder hon till det. Den första kvinnan på den här posten måste vara extremt kompetent. Det var svårt nog för Hillary. Det blev en kortsiktig vinst med Sarah Palin, säger Drude Dahlerup.

Ändå är aptiten för Palin-artiklar i världspressen till synes omättlig. Varför?

– Hon är charmig, hon är kompetent, men framförallt är det underhållning det här, att se hur hon gör bort sig, tror Drude Dahlerup.

– Hennes dumheter är ett säkert sätt att få uppmärksamhet. Det räcker med att synas, sen vad man säger eller gör har inte så stor betydelse, säger Björn Nilsson.

Säga vad man vill om Sarah Palin, men förutom att hon har fått republikaner att byta parti och anklagats av feminister för att svärta ner kvinnokampen, har hon varit betydelsefull för amerikansk politik. År 2008 kommer att kommas ihåg i historien som året då kvinnorna, både Hillary Clinton och Sarah Palin, gjorde sina röster hörda och slog sig in i maktens finrum.

”Väljare som vände sig emot dem gjorde detta av andra anledningar, precis som de gör med manliga kandidater. Vilken ideologi vi än talar om har 2008 varit kvinnornas år”, skriver Washington Posts kolumnist Lois Romano.