Få aktiviteter är genomförbara när utomhusluften närmar sig fyrtio grader. Själv valde jag att klä mig i tätt åtsittande ärmlös ylleklänning. Vid mina fötter i det iskalla provrummet låg en ung man som hade presenterat sig som Bradford, med nålar i munnen. Han föreslog artigt att jag skulle ställa mig på tå och puta lite med stjärten för att få effekten av höga klackar. Jag gjorde som han sade och vi nickade glatt till varandra i spegeln. Lite presidentfru; en aning Betty Draper. Åtminstone tills jag tippade framåt några sekunder senare.
För mig tog det både ålder och ökad visdom innan jag fick självförtroende nog att vara huvud och kropp samtidigt, framför allt på jobbet. Numera sitter det i ryggmärgen att gå först in i hissen – och först ut – om sällskapet enbart består av män. Det innebär inte att vi inte kommer att slåss senare, när vi sätter oss runt bordet för att förhandla. Sexismen är mer uttalad – men också enklare att bemöta än när den effektivt puttrar under ytan, som i Sverige.
Men mina försök att navigera en djupt traditionell kultur förändrar ju inte saken i stort. Även om USA har en mer specifik lagstiftning mot könsdiskriminering är det fortfarande katastrof på områden som lönesättning, möjligheter att kombinera barn med arbete och sociala skyddsnät. En av mina första intervjuer i New York var med en kvinna vars man lämnat både henne och en stor kreditkortsskuld. Hon gick inte in och ut ur hissar. Hon flyttade varje natt mellan tillfälliga härbärgen som luktade kiss. Med sina två små barn.
Men en gammal kämpe är i farten igen. När Hillary Clinton förlorade presidentnomineringen var det många kvinnor, framför allt de i generationen över mig, som såg rullgardinen dras ner för utvecklingen en stund. Men medan presidenten varit kedjad vid ett ekonomiskt haveri och en över sommaren segdragen sjukvårdsdebatt, så har hans utrikesminister farit runt jorden likt en scudmissil och gjort den globala kvinnorörelsen en hel del tjänster. Jag har hört starkare ord från henne om våldtäkter i Kongo, trafficking och kvinnors mänskliga rättigheter än från någon annan utrikesminister sedan jag började lyssna ordentligt. Eftersom de flesta av världens helvetesplatser också lystrar när världens supermakt talar – med kreditkortet i handen – händer det förhoppningsvis något också. I biståndspolitiken har Hillary också uttalat stöd för tesen att lite hjälp till kvinnor längst ner på botten, exempelvis i form av mikrolån, kan ha en sprängkrafteffekt på samhället i stort.
På hemmaplan flankeras hon av en annan intressant figur. Valerie Jarett är en gammal kompis till Hillary, vars uppgift är att sammankalla den amerikanska regeringens ministrar för att avancera kvinnor och flickors ställning och möjligheter inom bland annat ekonomi, sjukvård och rättssäkerhet.
Även de som såg Hillarys bakslag som sitt eget medger nu att det finns en viss tjusning i presidenten vars familj helt domineras av kvinnor. Plus en portugisisk hanhund.
