Något blekvitt blänkte till i den forsande floden. Så glimtade det till igen, och en gång till. Nej, det var inte drunknade getter. Det var lik. Många lemlästade, utan huvuden, bakbundna och den svarta huden avpigmenterad av vattnet. Flera kroppar fastnade i den höga vassen, andra spolades upp på de soldränkta klipporna. Senare skulle tiotusentals lik spolas ut i Victoriasjön, och skapa en miljökatastrof vid Ugandas stränder.
Tillsammans med en Newsweek-fotograf åkte jag in i det krigskokande Rwanda med FPR-gerillan som höll på att erövra landet efter hutuextremisternas massmord på tutsierna. En urholkad trädstam fick tjäna som ranglig kanot över floden. På andra sidan fick vi tag på en bil och så började resan genom dödens land. Efter timmar på gräsbevuxna lervägar kom vi till platsen för krigets värsta massaker:

NYARUBUYE. Redan på håll blandades blomdoften med kväljande stank från tusentals ruttnande kroppar. Den röda stenkyrkan dit människor, mest tutsier, tagit sin tillflykt hade förvandlats till
en massgrav. Hutuextremisternas radiostation ”Milles Collines” hade bidragit till infernot genom att uppmana hutufolket att ”utrota kackerlackorna (tutsifolket) och fylla gravarna”.
Framför kyrkan låg drivor med avrättade människor. Kvinnor med barn på ryggen låg i gruset med förvridna ansikten. Spädbarn som fått näsor och öron avhuggna hade slängts i snåren. Unga män hade skjutits rakt i pannan. De som försökt fly hade stoppats med machetehugg i huvudena.
Inne i kyrkan låg halshuggna kvinnor och barn staplade på varandra i ett blodigt kaos av uppslagna biblar, patronhylsor och avföring. De som gömt sig i sakristian hade hackats ihjäl med djungelknivar. Framför altaret låg en huvudlös kvinna med spädbarn i famnen.
Mördandet hade skett systematiskt, målmedvetet, nästan rituellt. Vart man än tittade låg högar med kroppar, överallt trampade man på klädesplagg, skelettdelar och intorkat blod. Det enda liv som återstod var envist surrande flugor som fått oväntad näring.
Mitt i den makabra scenen syntes spår av normalt liv som levts in i det sista. Golvet i skolbyggnaden var fullt med böcker, världskartor och skrivböcker med tionde april 1994 som sista datum.
Solen lyste skoningslöst över kaoset, som kom att bli del av historiens värsta folkmord. Fast det visste vi inte då, när vi körde vidare mot nästa drama i kriget:

NYAMATA. Flera hundra blinda, polioskadade och undernärda barn satt tysta i klungor på marken framför skolan i Nyamata. De sade ingenting, grät inte, gnydde inte ens. De flesta stirrade tomt ut i luften. Detta var vad som återstod av Rwandas befolkning efter det bestialiska mördandet: de föräldralösa barnen. Många hade överlevt genom att gömma sig i bushen.
På väg genom det spöklikt öde landskapet hade vi sett flera av dem. Barn med skräck i ögonen som dök upp från ingenstans och traskade i grupp med kläderna i trasor och utan mål i stegen. Här togs de om hand av några nunnor.
Flera barn hade ärr på kroppen efter machetehugg; de som försökt skydda huvudet med händerna hade fått fingrarna avkapade och knivhugg i huvudet. Fast värst var kanske den bedövande tystnaden. En obehaglig tystnad som följde oss när vi fortsatte genom bananplantage och majsfält till slaget som avgjorde kriget:

GITARAMA. Här klev segervissa gerillasoldater över stupade militärer och halshuggna civila på gator fyllda med stinkande sopor. Gitarama, där resterna av huturegeringen gömt sig, hade fallit i gerillans händer. Därmed var också kriget avgjort. Plundringen i butikerna var i full gång, och gerillasoldater jublade på gatorna.
Men i ett hus mötte en grotesk syn.
En civil familj som gömt sig hade fått halsarna uppskurna och mannen i familjen hade fått huvudet krossat med spikklubba. En stor kastrull med bönor stod fortfarande på elden och bordet var dukat till middag. Där satte hämndlystna tutsirebeller punkt.
Familjen var förmodligen varken hutuextremister eller tillhörde dödspatrullen ”interahamwe”. Men de var hutuer, och det räckte i ett krig där över 900 000 människor, de flesta tutsier, mördats på tre
månader - ett av världens värsta krig.