Efter fjolårets val av Al Gore och den internationella klimatpanelen IPCC, är det många som tycker att det är hög tid att den norska Nobelkommittén bör ge priset till någon som verkar för fred. Att plantera träd, som Wangari Maathai, eller att starta en bank med mikrolån, som Muhammad Yunus, är berömvärt. Men det är kanske inte den sortens pris­vinnare Alfred Nobel avsåg att priset skulle gå till i sitt testamente.

Till fredsprisets argaste kritiker hör Fredrik Heffermehl, som är honorär ordförande för Norsk Fredsråd, ett samarbetsorgan för 21 olika fredsorganisationer.

Lagom till fredagens tillkänna­givande av fredspriset har han skrivit en bok med titeln Nobels vilja. I den hävdar han att Stortinget sedan 1948 brutit mot ­Nobels testamente när det utnämner de fem personer som ­sitter i Nobelkommittén. Sedan dess väljs medlemmarna efter en politisk fördelning som avspeglar styrkeförhållandet i Stortinget. Resultatet är att kommittén fyllts med pensionerade politiker, istället för personer som arbetat med fredsfrågor.

Enligt Heffermehl gick 85 procent av priserna till fredsarbete innan 1948. Sedan dess har andelen minskat till 45 procent.

Själv har han under många år framhållit israelen Mordechai Vanunu som den bästa kandidaten. Vanunu satt 18 år i fängelse för att han avslöjade hemligheter om Israels kärnvapenprogram.

De som vill se ett mer klassiskt fredspris har emellertid inte mycket att välja mellan. Kriget i Georgien tidigare i år skapade inga nya fredshjältar. Många fredsprocesser, som den på Sri Lanka, har brutit ihop helt.

Konventionen mot klustervapen, som ska skrivas under vid en ­ceremoni i Oslo den 2–3 december i år, hade kanske passat bäst i en klassisk tolkning av vad fredspriset ska gå till. Kampen har förts av både regeringar och den breda paraplyorganisationen Cluster Munition Coalition, CMC.

Kommittén är alltid på jakt ­efter personer som Nelson Mandela, som förmår att läka såren i splittrade länder och som dessutom visat personligt mod och styrka. Den fransk-colombianska politikern Ingrid Betancourt, som fritogs efter sex års fångenskap hos Farc-gerillan i Colombia i juli i år, är en kandidat som visat sådana egenskaper.

Men ingen klar favorit kan ­pekas ut inför årets fredspris, även om många anser att tiden är inne för att rikta uppmärksamheten mot kampen för mer demokrati och mänskliga rättigheter i Kina.

Enligt Stein Tønnesson, som är direktör för det norska fredsforskningsinstitutet Prio, är Gao Zhisheng och Hu Jia de mest ­aktuella kandidaterna.

Bägge sattes i fängelse i god tid innan Kina arrangerade sommar-OS. Gao Zhisheng är advokat som bland annat protesterat mot att myndigheterna förföljer medlemmar ur den andliga falungongrörelsen. Ingen vet var han befinner sig efter att han hämtades från husarrest i september 2007. Hu Jia har bland annat arbetat med miljöfrågor och kritiserat hur myndigheterna hanterat spridningen av aids. Han dömdes i april 2008 till tre och ett halvt års fängelse.

–Om kommittén tidigare ansett att den borde avstå från att förnärma Folkrepubliken Kina under åren innan de olympiska spelen i Peking, när det förväntades att situationen för de mänskliga rättigheterna skulle förbättras, så är tiden inne nu, påpekar Stein Tønnesson.

–Speciellt som OS inte innebar någon förbättring, utan istället ledde till flera nya säkerhets­åtgärder.

Björn Lindahl