–Vi har inte råd med ännu en död på Kuba. Vi är särskilt oroade över Guillermo Fariñas kritiska tillstånd, sade EU-parlamentets talman Jerzy Buzek sedan parlamentet i torsdags krävde att alla politiska fångar på Kuba ska friges omedelbart.
Men president Raúl Castro och hans regering låter sig inte bevekas: ”Kuba accepterar varken påtryckningar eller utpressning”, skriver den kubanska dagstidningen Granma, som är enpartistatens officiella språkrör.
Granma anklagar utländska medier för att förvränga verkligheten när det gäller Fariñas, en 48-årig psykolog och journalist, som nu vägrat äta eller dricka i över två veckor. I torsdags kollapsade han för andra gången och fördes till ett sjukhus i hemstaden Santa Clara.
Enligt Granma är Fariñas vid liv ”tack vare den kvalificerade läkarvård han fått, trots att han är en legosoldat, avlönad av USA”. Samtidigt betonar regeringen Castro att det helt och hållet är Fariñas eget fel om han dör.
Fariña har hungerstrejkat 23 gånger tidigare, 2006 mot att kubanerna inte fritt kan använda sig av internet. Den här gången tänker han löpa linan ut om inte regimen släpper 26 politiska fångar som är sjuka. Det är hans enda krav; inget om att regeringen ska avgå eller att fria val ska hållas.
K uba s regering har bett Spanien att ge Fariñas politisk asyl. Men Fariñas tackade nej i veckan.
–Jag vill inte gå i exil. Om regeringen Raúl Castro vill att jag avbryter denna hungerstrejk så ska den låta dessa fångar resa till Spanien, säger Fariñas till den spanska tidningen El País.
Den förbjudna men tolererade kubanska människorättskommissionen CDHRN:s ordförande Elizardo Sánchez är emot hungerstrejker eftersom han anser att detta inte biter på regimen. Men han konstaterar att oppositionen växer och breddas:
–När Orlando Zapata begravdes i Banes (25 februari) var polisen tvungen att gripa mer än 110 oppositionella för att förhindra att begravningen skulle bli en hyllning till Zapata, säger Sánchez till El País.
Han uppskattar att det nu finns mellan 5000–8000 aktivister i hela landet. För 25 år sedan ”kunde alla dissidenter räknas på händernas fingrar”, säger han. Men fortfarande är det fråga om ganska små och splittrade grupper, inga massrörelser.
–Det är som på en fotbollsmatch: på läktarna sitter folket och följer det som händer på planen. Där nere är vi, några oppositionella som regeringen jagar.
