Från fastlandet var det i går svårt att ana vad som hänt. Massakern, där hittills 86 människor mist livet, ägde rum på Utøya precis på andra sidan vattnet.
Vattenytan vid ön ligger stilla men rör sig när polisens snabba båtar och färjan som kör mellan fastlandet och ön skär genom fjorden. En flotte med undervattenskamera och dykare söker av området. Poliser och andra iklädda reflexvästar rör sig vid huvudbyggnaden och liksäckarna läggs vid bryggan nedanför huset innan de körs till land.
Vägen som tidigare varit avspärrad för att kunna släppa fram räddningsfordon är åter öppen. Det finns inte längre hopp om att hitta några överlevande och i stället för ambulanser är det likbilar som lämnar platsen.
De första ungdomarna som kom levande från Utøya i fredags räddades i land på Utvika. Minst tio båtar körde i skytteltrafik från campingen under kvällen.
I går låg det nyplockade blombuketter och slocknade ljus på kajen. På en sten hade någon rispat in en ros och skrivit:
In Memory of the Victims.
† 22-07-11 from Germany.
Ett par meter bort låg tyska Marcel Gleffes lilla röda motorbåt. Han har bott utanför Oslo i tre år och var på campingsemester med sin tyska släkt när de hörde de första uppgifterna om bombattentatet i Oslo. En granne kom in till dem för att titta på tv, dricka kaffe och prata om vad som hänt. Så kom skotten.
– Först trodde vi att det var fyrverkeri, men vi såg inga raketer.
När de enstaka skotten avlöstes av en maskingevärssalva förstod han att det var något annat. Han tittade ut mot ön med sin kikare och såg att det låg människor i vattnet utanför, huvuden stack upp och de viftade med armarna.
– Det här är inte normalt. Det måste ha ett samband med det som hänt i Oslo, tänkte jag.
Han sprang ner till båten han hyr och körde ut. Det var kaos i vattnet. Han kastade ut flytvästar till de första han såg och körde vidare och drog upp dem som inte hade några.
Men ungdomarna i vattnet litade inte på honom utan simmade åt andra hållet när han kom nära.
– Är du polis?, frågade de. Nej, sade jag. Jag vill bara hjälpa till.
Den första killen plockade han upp tjugo meter från stranden.
– Han sitter på stenen och skjuter, huka, sade pojken.
– Hade jag vänt mig om hade jag sett honom stå där. Men i stället lade jag mig ner i båten och gasade allt jag kunde, säger Marcel Gleffe.
Han tänkte inte, han bara gjorde. Var helt fokuserad på det som blivit hans uppgift. Han körde fram och tillbaka fyra eller fem gånger.
– Jag fyllde båten med så många jag kunde, vattnet var nästan hela vägen upp till kanten. Hade vi varit en person till hade vi sjunkit.
Flera av ungdomarna sa åt honom att hjälpa deras kompisar i stället för dem.
Vid sista vändan skulle han köra runt till andra sidan ön men stoppades av polisen som tog över. Marcel Gleffe fick vända hem tomhänt. Han var utmattad, genomblöt och båten var full av vatten. Då hade han lyckats få i land 20 eller 30 personer.
Ett par dagar senare har han ännu inte hunnit smälta det som har skett. Han har bara sovit en halvtimme sedan det hände.
– Jag kan inte känna något än. Jag har inte kommit till ro.
I dag lämnar Marcel Gleffe campingen med familjen.
I går samlades campinggästerna på receptionens terass. En läkare berättar för dem hur olika folk hanterar kriser. Att reaktionen kan komma långt efteråt. Civilklädd polis tar namnen på dem som var på campingen i fredags, deras kontaktuppgifter och en kort redogörelse för vad de sett.
Jan Bjerkeli är en av dem som får lämna sina uppgifter. Han var här i fredags och tog emot ungdomarna när de kom iland. Han visade dem till varma duschar, gav dem ullfiltar och pratade med dem.
– Jag fick numret till en killes föräldrar. Han kunde inte slå siffrorna själv, så jag ringde. Det första jag sade var ”er son är välbehållen”, innan jag ens presenterade mig.
Ungdomarna var chockade och grät och vågade inte tro att de var i säkerhet. De berättade att de sett hur deras vänner sköts ner. Att polisen inte trott på dem när de ringt och larmat om vad som hände.
I går kom Jan Bjerkeli tillbaka till platsen med sin fru för att lägga ner rosor i vattnet. Tidigare på dagen hade han brutit ihop och känt att han måste återvända.
Det starkaste minnet från fredagen är när han såg två personer som flydde för sitt liv och simmade från ön. Han hörde skott och såg vattnet stänka när kulorna slog i och sen försvann ungdomarna.
– Jag såg dem aldrig igen.
