Han hjälper kunderna att ta sina liv

ZÜRICH.
- En fin dag att dö på, slår Gerhard fast där han sitter i radhuset denna strålande höstdag med rödflammande trädkronor och kristallklar luft.
Fem timmar senare har hans sista önskan gått i uppfyllelse.

Klockan är elva på förmiddagen i ett radhusområde strax utanför Zürich. Gerhard och Maj-Lis sitter vid matsalsbordet hemma hos mannen som ska hjälpa dem över gränsen.
Sent kvällen innan passerade de en annan gräns, den mellan Tyskland och Schweiz. Det de ska göra klassas som mord i hemlandet, därför tog de tåget hit. De köpte enkel biljett. Här ska de två få hjälp att ta sitt liv på ett smärtfritt och säkert sätt, och sätta punkt för åratal av krämpor och lidande.
Vi är hemma hos advokaten Ludwig Minelli, grundare av Dignitas ("Värdighet"). Hans radhus sjuder av liv. Travar med böcker ligger överallt och matsalsbordet är belamrat med broschyrer. På köksbänken står stora termosar, och i ljusstakarna står halvt nerbrunna stearinljus.

Gerhard, 80, och Maj-Lis, 79, dricker rykande hett te
i blå porslinskoppar. Minelli bjuder på sockerkringlor. Med stor tveksamhet har paret accepterat att en journalist följer deras sista timmar.
Under våra fem timmar tillsammans pendlar stämningen också mellan uppsluppen munterhet och dystert stillatigande. Flera gånger under dagen upprepar de att "vi vill inte göra PR för självmord". Men samtidigt vill de berätta om varför de tar detta steg, varför de tycker att Dignitas är en välsignelse.
Mest slående, och lite obehagligt, är livskraften kring paret. De utstrålar styrka och energi. Maj-Lis är klädd i nyponrosa yllekofta, har pigga ekorrögon och bestämd min. Hon talar klart och med eftertryck. Gerhard är mer reserverad. Klädd i ljusblå yllekavaj och enkel svart tröja sitter han stilla och låter de seniga händerna vila på bordet. Emellanåt drar han handen genom den sträva grå kalufsen. När han talar är det lika lugnt och tydligt som sin hustru. Möjligen är han lite mer otålig.
- När är det dags? Inte förrän 16.00? Ska vi verkligen behöva vänta hela dagen, muttrar han.

Det är först när de ställer sig upp som krämporna märks. Maj-Lis haltar fram med stor möda, och hon behöver kryckor eller rullstol för att klara sig. Hennes syn är svag. Gerhard är nästan blind, har vatten i lungorna och svårt att andas. Båda lider av benskörhet.
Ingen av dem lider dock av någon annan dödlig sjukdom än ålderdom.
- Jag har ont överallt sedan tio år. I ryggen, knäna, skuldrorna. Och jag är allergisk mot de smärtstillande medicinerna, säger Maj-Lis.
- Jag vill leva, men jag kan inte, tillägger hon.
- Jag kan inte promenera, inte läsa, inte titta på tv, inte skriva brev. Jag måste ringa taxi för att handla eller gå till banken. Jag kan inte ens laga mat till min man längre. Jag är helt beroende av andra.
Det som väntar härnäst i livet är ett sjukhem för gamla, ett "pampers-hem" eller blöjhem som Maj-Lis och Gerhard fnysande kallar det. Något värre kan de inte tänka sig.
- Det är samma sak som att vara död. Vi har vänner som bor på sådana sjukhem och lider förskräckligt. Jag har hört om gamla som hamnar i spädbarnssäng och får näring i slangar. Så vill vi inte sluta, säger Gerhard och Maj-Lis nickar häftigt instämmande.
- Det är mitt liv, och jag bestämmer själv hur det ska sluta, säger hon.

För ett år sedan såg de ett tv-reportage om Dignitas. De bad omedelbart en väninna att ordna med självmord i Schweiz. Medicinska journaler skickades till Minelli, och för två månader sedan fick de klartecken. Nu är de här, och väninnan har följt med dem på deras sista resa.
Hon ber dock nervöst att vi inte röjer hennes identitet i tidningen. Hon hjälpte en cancersjuk kvinna att begå självmord hos Minelli för ett år sedan och vill hjälpa fler gamla. Men det hon gör rubriceras som medhjälp till mord i hemlandet Tyskland. Hon är bisarrt nog ett slags "självmördarnas reseledare", inget hon vill skylta med.

Beskyddande lägger hon händerna på axlarna på Maj-Lis som plötsligt ser lite orolig ut.
- Om jag är rädd? Inte ett dugg. Vi har bara varit rädda att få ett nej, säger Maj-Lis.
Gerhard hummar instämmande och säger att han hoppas få möta parets tre döda hundar på andra sidan.
- Jag tror att de står och viftar med svansen vid himlens port, säger han med ett leende.
Men visst har det varit månader med tvivel, medger paret. Det är ett mycket svårt beslut att fatta. Fast när det var gjort släppte spänningarna; "det blev liksom lätt att andas". Att de ville dö samtidigt stod utan tvivel, enligt Maj-Lis. De har varit gifta i 50 år, levt och arbetat ihop dag och natt och "kan inte leva utan varandra".

Hemmavid är allt ordnat. Huset har lämnats till mäklare, bankkontona har avslutats och persiennerna dragits ner. Tillsammans drev paret en bokhandel och inkomsterna har doneras till hem för herrelösa hundar. Övriga tillgångar har skänkts till hemhjälp-en. Paret har inga barn eller nära familj, men många goda vänner och bekanta.
Fast ingen har fått veta sanningen. Till vänner och grannar har de sagt att de åker på semester en vecka. De ska sedan, efteråt, informeras om att makarna dödats i en bilolycka. Varför?!
- Ingen skulle förstå. De skulle försöka övertala oss att stanna kvar, vilja hjälpa oss. Men de har nog med sina egna liv, säger Gerhard och låter förstå att de inte ids lyssna på protester och svara på invändningar.
- Vissa kanske tycker att vi är egoister. Men det är mer egoistiskt att kräva att vi ska vara kvar när vi bara vill bort, skjuter Maj-Lis in.
Det finns också ett annat skäl till "nödlögnen". Paret är aktiva i kyrkan och umgås i religiösa kretsar som betraktar självmord som en dödssynd, ett svek mot den Gud som ska bestämma när det är slut. Här blandar sig Minelli i samtalet, och försäkrar att ingenting i Bibeln fördömer självmord. Ett kallt stråk av ängslan verkar dra genom rummet, och samtalet kommer av sig för några sekunder.

Så tar Minelli tag i buntar med papper och dokument som ska ordnas. Han börjar kryssa i svarsrutorna.
"Har du outhärdliga smärtor? Ja." "Är du deprimerad? Nej." "Har du anhöriga som motsätter sig? Nej." Frågorna är lika raska och bestämda som svaren. Det går undan på ett olustigt sätt.
Identitetshandlingar sorteras, röntgenbilder rullas ihop, släktboken tas om hand. Mer te och sockerkringlor serveras. Självmordsdeklarationen skrivs under. Minelli ber dem underteckna papper om att de inte vill obduceras. "Det kostar ju bara skattebetalarna pengar", säger han.
- Det är ovanligt med par som vill lämna tillsammans. Då är vi extra uppmärksamma. Det får inte vara en som driver idén medan den andra hänger med för att han inte vill bli ensam kvar, säger Minelli.

I Maj-Lis och Gerhards fall säger han sig vara övertygad om båda vill dö nu. Det är visserligen första gången han träffar dem, men "fallet är mycket klart, och de har grubbleriet bakom sig".
- De är inte dödssjuka. Men de är mycket gamla och sjuka människor som lever som fångar i sitt eget hem. Livet är en pina för dem, och livskvalitén är i botten.
Klockan närmar sig 13.00 och vi lämnar radhuset i förorten. Grannen som promenerar sin svarta labrador nickar kort åt oss när han passerar. Jag undrar hastigt hur grannskapet ser på strömmen med människor som kommer till Minellis hus. Alla vet ju i vilket ärende han får besök.
Vi stuvar in oss i bilen och färden går genom ett idylliskt dockskåpslandskap. Genom gröna dalar med brunspräckliga kor, i riktning mot Zürichsjön. Vi är på väg till läkaren som ska skriva ut en dödlig dos sömnmedel till Maj-Lis och Gerhard.

Gerhard är plötsligt på ett strålande humör. Han håller ett fast tag om spatserkäppen, skojar och småskrattar. Maj-Lis ler stilla i framsätet. Jag frågar vad de skulle göra om Dignitas inte fanns.
- Då skulle vi välja ett väldigt högt hus, ta hissen upp och hoppa från högsta våningen. Eller ta tabletter. Jag är bara rädd för att det inte skulle fungera, säger Maj-Lis.
Här tar Minelli engagerat till orda. Visste jag att 67 000 människor försöker ta livet av sig varje år i Schweiz? Att bara 1 350 lyckas, alltså blott två procent? Förstår jag vilka kostnader det innebär för samhället och sjukvårdssystemet?
- Vi kan avhjälpa detta. Vi erbjuder riskfria självmord och en garanterat säker död. Vårt motto är "no risk".
Framme hos läkaren försvinner Maj-Lis och Gerhard in på privatmottagningen. En knapp timme senare sitter vi i bilen igen, med läkarutlåtande och recept på sömnmedel i knät - "natrium pentobarbital" - samma medel som används för att avliva djur.

Minelli bjuder oss på honungskex och säger att han vill visa en "speciell plats" på väg till Zürich. Nere vid sjön, mellan ett gammalt kloster och en lyxig Relais&Château-restaurang skjuter en stenbrygga ut i vattnet.
- Hit kommer jag ensam för att sprida askan från de flesta av våra medlemmar. Är det okej med er?, frågar han.
Maj-Lis och Gerhard nickar stumt. Fast han vänder sina oseende ögon mot vattnet och frågor sin hustru om det är vackert.
På ett apotek i närheten plockar Minelli upp sömnmedlet. Damen bakom disken nickar igenkännande mot honom, men vill inte säga något till journalisten. Det märks att Dignitas verksamhet är enormt laddad. Men stående mellan näsdroppar och hälsodrycker får Minelli ändå sina brandgula burkar med vitt pulver.

Klockan är strax efter 15.00 när vi svänger in på Gertrudstrasse i Zürich. Det har varit knäpptyst i bilen hela sista biten. Nu utbrister Maj-Lis med ett torrt skratt "ja, nu blir väl i alla fall försäkringskassan glad när de slipper våra räkningar".
Minelli bromsar in framför ett järngrått höghus. Oansenligt och med diskret ingång. Fem trappor upp ligger lägenheten som Dignitas hyr och där självmorden sker. Man kan undra om hyresgästerna känner till vad som sker på femte våningen.
Ett rum och kök med badrum och toalett. Rent och propert. På en hylla i köket står vinglas, askkoppar och glasvaser. På diskbänken står en kaffemaskin och paket med strösocker och grädde.
Inne i rummet finns två sängar med vita lakan och smörgula filtar. Runt ett plastbord står några enkla stolar, och på väggarna hänger ett par färggranna tavlor. Inte ombonat, men inte heller ogästvänligt.
Assistenten Erika Luley kontrollerar att alla dokument finns, och Minelli kopierar läkarintyg medan Maj-Lis och Gerhard plockar med sina saker inne i rummet. Nudelsoppa med bröd görs i ordning; "det är bra med lite i magen först". Paret får också tabletter som hindrar att sömnmedlet kräks upp.

- Medlet är mycket bittert. Som när Sokrates drack ur giftbägaren. Så efteråt får de lite choklad eller körsbärslikör, säger Erika, en reslig kvinna med burrigt vitt hår som för tankarna till en ängel, en dödsängel.
Det är hon som blandar pulvret med vatten, räcker över glaset och väntar vid sängkanten. Men personen måste dricka själv. Skulle hon ens bara luta glaset mot munnen skulle det vara mord, eller möjligen dråp.
Sådan är lagen; personen som vill dö måste vara vid sina sinnens fulla bruk och själv genomföra den direkta dödshandlingen. Dignitas kräver också att personen ska vara allvarligt sjuk. Men Minellis ambition är att kunna "hjälpa vem som helst att ta livet av sig utan särskild orsak".
Lägenheten känns som en absurd blandning mellan myndighet, sjukhus och högmässa. Stämningen är spänd och sammanbiten. Allt verkar ske effektivt och rutinmässigt - men samtidigt ömsint och varmhjärtat.
Doften av kokta nudlar och svart te lägger sig över rummet och jag lämnar Maj-Lis och Gerhard att äta sin sista måltid. De sitter vid bordet och river sönder adressböcker och visitkort när jag går. Två inplastade id-kort ligger på duken. Inget av detta behövs ju mer, och alla spår ska undanröjas.
SvD var inte närvarande när den dödliga drycken rördes samman eller när paret tömde glasen.
Jag lämnar huset tillsammans med Minelli som visslar i hissen ner. Och vi hinner knappt om hörnet förrän han får syn på skylten "Palme de Beirut" och utbrister
- Det där är stans bästa libanesiska krog, mycket gott och bra service!

Det känns orimligt abrupt. Men så märker jag hur Minelli helt släppt tankarna på lägenheten. Nu handlar det om planering och fokusering, inom några dagar kommer nästa självmordskandidat.
Ett par dagar senare ringer jag Minelli för att höra hur det gick för Maj-Lis och Gerhard. Jodå, säger han och börjar rabbla klockslag; prick 16.00 tömde de glasen, Gerhard somnade efter sex minuter, Maj-Lis efter åtta minuter. Gerhards död konstaterades efter 118 minuter, Maj-Lis efter 57 minuter. Klockan 17.28 ringdes polisen som kom med rättsläkare efter en halvtimme. De undersökte att inget brott begåtts och fick alla dokument.
- Klockan åtta på kvällen var allt över. Dagen efter informerade jag stadshuset om dödsfallen. Deras aska har jag strött i Zürichsjön som lovat, säger Ludwig Minelli och tillägger torrt:
- Men det var synd att de inte fick dö hemma, utan var tvungna att göra den långa resan hit.

Gunilla von Hall

gunilla.von.hall@svd.se

Fler artiklar