Irak är det spöke som kommer att förfölja Tony Blair och färga hans eftermäle. Men han ångrar ingenting och kommer säkert att använda sin nya ställning som ”äldre statsman” till att försvara sin krigspolitik.

Det förmodas allmänt att Blair kommer att följa sin kompis, den förre USA-presidenten Bill Clintons exempel och grunda en stiftelse som engagerar sig i ett antal hedervärda internationella projekt.

Han kan också resa på väl- avlönade föredragsturnéer, särskilt i USA där hans namn inte förlorat sin strålglans. Bill Clinton drog in motsvarande 70 miljoner kronor på föredrag förra året.

Sådana inkomster kan vara välkomna för Tony Blair och hans hustru Cherie som spenderat 60 miljoner kronor på två fastigheter vid Connaught Square 29 (norr om Hyde Park) som ska slås samman och renoveras.

Blair må ha stannat längre på sin post än väljarna ville, men han är långt ifrån en förbrukad person. När han nu, efter tio år på sin post, avgår vid 54 års ålder är han fortfarande yngre än många av hans företrädare var när de tillträdde.

Han förefaller att ha sin karaktäristiska energi i behåll och skulle därför kunna ta sig an ett mera exekutivt jobb än att vara ordförande i Blairstiftelsen.

Det spekulerades igår om att Blair skulle kunna vara något slags supermedlare i Mellanösternkonflikten, men frågan är om han som är så intimt kopplad tilll USA:s politik i området kan förvandla sig till en trovärdig medlare där.

I början av månaden skrev Tony Blair en artikel i The Economist (2-8 juni) där han förklarar att internationell politik inte bara bör vara en kamp mellan olika intressen utan också en kamp mellan idéer, ”sådant som vi tror på och är beredda att slåss för”.

Själv har Blair gett sig in i fyra sådana krig: Bosnien/Kosovo, Sierra Leone, Afghanistan och Irak. Av dessa är det utan tvekan Irak som han fått och fortfarande får mest kritik för. Hans motargument, som kommer att upprepas många gånger framöver, låter så här (citat ur Economist):

”Det sägs att vi genom att göra oss av med Saddam eller talibanerna – regimer som var auktoritära, men också upprätthöll ett slags ordning – har ökat lidandet för irakier och afghaner och tillåtit terrorismen att växa. Detta är ett förföriskt, men farligt resonemang. Tänk efter vad det faktiskt betyder.

Det innebär att eftersom dessa reaktionära och onda krafter kommer att slåss hårt, med hjälp av terror, för att förhindra dessa länder och folk att komma på fötter sedan diktaturen avskaffats, så borde vi ha låtit folket leva kvar under diktatur.

Det betyder att vår vilja att slåss för det vi tror på skulle vara avhängig av vår fiendes vilja att bekämpa oss, fast i omvänd proportion. På det viset vinner man aldrig någonting.”

Blair beklagar också att så många, framför allt i västvärlden, underskattar hotet från terrorismen. Han menar att ”terroristerna har lyckats förvrida vår bild av vad som händer och varför. De har lyckats få oss att lägga skulden på oss själva.”

Den moraliska klangen i Blairs tal har varit ett av hans kännetecken som premiärminister och hans framtida roll kommer sannolikt att ha samma ton. Bakom den ligger en religiositet som han dock sällan eller aldrig skyltar med offentligt – till skillnad från vapenbrodern president George Bush.

Ryktet att Blair nu efter sin avgång skulle konvertera från anglikan till Cheries och de fyra barnens religion, katolicismen, har han dock avvisat.