Sprängningen av barriären i Rafah gav vanliga Gazabor ett ansikte: de små barnen som för första gången i sitt liv fick korsa en gräns, kvinnorna som bar hem lådor med tvättmedelspaket, familjemedlemmar som återförenades efter att ha varit skilda åt av stängda gränser, gamla som hjälptes att ta kliven över den raserade stålbarriären.

Det har med all säkerhet också smugglats in vapen i Gaza under dessa fyra dagar som gränsen varit öppen. Men vanliga Gazabors behov av att få fylla på sina förråd kan vid det här laget inte ignoreras. På plats i Rafah i torsdags såg jag de desperata som skyndade sig för att från den egyptiska sidan bära hem lådor med mediciner, ost, barnmat, godsaker till barnen, cigaretter, datorer eller dunkar med bensin och diesel.

De köpte åsnor och hästar för att ha som dragdjur i bränslebristens Gaza eller slaktdjur till hushåll där kött blivit en bristvara. De gick över gränsen till Egypten för att andas ut, få några dagars ”permission” från sin fängelseliknande tillvaro. Eller helt enkelt för att dricka en Cola.

– Titta på oss fattiga och eländiga, ropade några kvinnor till mig när de korsade gränsen medan solen gick upp över ett iskallt Rafah.

Alla typer av Gazabor har utnyttjat detta hål i muren som Hamas sprängt fram. FN-källor tror att hälften av Gazas 1,5 miljoner invånare har gått över gränsen.

Israel har utsatt Gazas invånare för en blockad utifrån linjen att pressen skulle få raketbeskjutningen mot israeliska civila att upphöra.

Men denna kollektiva bestraffning har inte fått de militanta på knä. När blockaden blev total den 17 januari och Gazas enda kraftverk fick bomma igen i söndags gjorde Hamas ett motdrag: de sprängde ett hål i det kollektiva fängelset, på den plats där muren är som svagast, vid gränsen mot Egypten.

President Mubaraks säkerhetsstyrkor kunde inte använda våld för att hindra desperata palestinier från att proviantera. Han kan inte låta det se ut som om Egypten är Gazabornas fångvaktare. Hur än Egypten agerar hamnar president Mubarak i knipa: om han inte ser till att gränsen stängs och håller sina internationella åtaganden kan han få problem med USA och biståndet till Egypten. Men om han å andra sidan låter gränssoldaterna med hugg och slag tvinga Gazapalestinier tillbaka - så länge det inte finns en annan öppning för dem - förlorar han sin trovärdighet i arabvärlden.

Egypten har bjudit in Hamas och Fatah till en ny dialog. Syftet är att få en fungerande gränskontroll, sannolikt med president Abbas säkerhetsstyrkor i samarbete med Egypten och en internationell övervakning. Hamas är redo för samtal. Men president Abbas i Ramallah kräver först en politisk reträtt från islamistpartiet. Han upprepade i går att Hamas maktövertagande i Gaza i somras var ett brott. Men Hamas vägrar backa från sina positioner inne i Gaza.

Blockaden och omvärldens vägran att föra en kritisk dialog med det demokratiskt valda Hamas har stärkt de hårdföra krafterna inom partiet. Hamasledaren Mahmoud Zahar i Gaza har kunnat bortse från att en stor del av de palestinier som i valet för exakt två år sedan lade sin röst på Hamas inte gjorde det för att de är islamister utan i protest mot korruptionen och förstelningen inom det gamla maktpartiet Fatah. Det fanns till och med kristna palestinier som röstade på Hamas. Sådana missnöjesväljare motsätter sig inte en tvåstatslösning, men de ville pröva Hamas vallöfte om ”Reformer och förändring”.

Även på israelisk sida finns analytiker som hävdar att Israel och världen måste tala med Hamas för att israelerna ska få fred och säkerhet. Den pensionerade brigadgeneralen och säkerhetsanalytikern Shlomo Brom hör till denna minoritet i Israel. Strax innan hålen i muren sprängdes upp i Rafah talade jag med honom:

– Det kan inte bli någon fred om inte Gaza inkluderas. Jag tycker att Israels, USA:s och den internationella kvartettens nuvarande strategi med sanktioner är fel. Jag tycker att man ska förändra Hamas genom att inkludera dem, inte exkludera dem. Det är min personliga uppfattning, inte min eller andra regeringars uppfattning, sade Shlomo Brom till SvD.

Palestinier som går in i Egypten når fram till kommersen i El Arish, fem mil från gränsen. Men därefter har egyptiska säkerhetsstyrkor slagit en järnring. Några kan säkert slinka igenom till Kairo. Men utan egyptisk stämpel i passet väntar en osäker tillvaro. Att hamna i ett egyptiskt fängelse har ingen lockelse, inte ens för dem som längtar ut ur Gazas utomhusfängelse.