PORT-AU-PRINCE Kristallkronorna klirrar svagt i den karibiska vinden från en öppen terassdörr, medan voilegardinerna långsamt rör sig i takt. På menyn finns sjötunga med citronsås och pocherade ägg med ångad sparris till. Så hörs motorerna från fyrhjulsdrivna jeepar som svänger in genom järngrindarna nere på gården, där två män med pumphagelgevär håller vakt dygnet runt.
De stolpar in och sätter sig tillrätta bland de vita kuddarna längs väggen. Lägger ner satellittelefonerna på det största bordet och pratar högt på gamla kolonialspråk. De tre som sitter närmast mig har duschat och bytt till rena t-shirtar inför middagen. På ryggarna lyser WFP i stora bokstäver. World Food Program. Internationella biståndsorganisationer finns också representerade runt bordet. Journalister i khakibyxor skrattar och dunkar gamla krig- och katastrofkompisar i ryggen. En lyxrestaurang i Port-au-Prince är en särskilt intressant upplevelse just nu.
Indignerad? Vill du höja kaffekoppen i vredesmod? Eller bara slå omkull deras dry martini-glas?
Betänk att mannen som skakar cocktails inte har något hus att bo i längre. Men tre barn att försörja. Detsamma gäller kocken. Kvinnan som sålde grönsakerna. De som arbetar på ett av få öppna hotell i Petionville (där bara ena halvan rasat ihop) bor alla i ett tältläger strax bredvid, som hotellchefen ordnat fram. Familjer och släktingar har också flyttat in. De har jobb, inkomst och skydd från regnet. Det är mer än de allra flesta har just nu. Det finns ingen chans att de inte dyker upp på jobbet, oavsett hur många gånger de får förklara för idioter i khakibyxor med satellittelefoner att espressomaskinen tyvärr är trasig på grund av jordbävning.
Visst, FN-medarbetare kanske skulle må bra av att bo en natt i tält också, men lita på att de som är i Haiti gör det. Om de överlevde. Många har jobbat dygnet runt medan döda kolleger har grävts fram. Och visst tjänar restaurangägaren pengar, men jag tror inte att planekonomi är den bästa lösningen för Haiti. De hade mycket lite före jordbävningen, och just nu är huvudstaden en apokalyptisk mardröm. Men för att bygga ett land behövs snart mer än tält, ris och bönor. För det behövs en ekonomi.
Det finns fortfarande några fungerande företag som står upprätt i huvudstaden, och utanför dem trängs folk varje dag för att fråga efter jobb. Haitier som närmar sig de khakibyxklädda på gatorna ber inte heller om mat eller allmosor. De frågar efter jobb. Restaurangen är också en del av Haitis verklighet, och förhoppningsvis dess framtid. I slutet av en liten gränd i Petionville ligger även en bortglömd liten turistbyrå som heter Tour Haiti. Alla dess chaufförer, guider och underleverantörer är snart arbetslösa, och de flesta är hemlösa. Så fortsätt att ge pengar till hjälporganisationer. Avboka sedan resan till trista, fyrkantiga Dominikanska Republiken, som redan drar in tre miljarder dollar om året på turism. Överväg ett annat resmål i Karibien. Jag lovar att det kommer att förändra ditt liv.
