Lynne och Ken Shaw åt middag på hotellet i onsdags kväll vid niotiden när de hörde skottlossning. Någon i personalen ropade ”Ned, ned”, och strax därefter leddes de av kökspersonalen genom ett virrvarr av korridorer och kom till en konferensdel på bakre sidan av hotellet. Där stannade de i timmar medan dramat pågick.

–Klockan halv tre på natten sade personalen att de skulle försöka få ut oss, berättar Lynne Shaw.

–De ville att kvinnorna skulle få gå först men jag sa nej. Jag ville gå med min man.

De kom till en lång korridor i vars slut personalen trodde att de skulle kunna sätta sig i säkerhet.

–Vi gick i grupper om sex personer. Min man var bakom mig och en grupp gick före oss. De första var nära slutet av korridoren när någon började skjuta. De sköt ihjäl ett barn i sexårsåldern framför föräldrarna.

–Jag klarade mig för att jag sprang. Jag snubblade och föll. Jag tror att det var därför jag klarade mig för jag föll tillbaka in mot rummet. Om jag hade burit högklackat och klänning hade jag inte kunnat fly lika snabbt.

Paret Shaw stannade i ett rum med flera andra och gömde sig under ett bord i cirka sex timmar medan skottlossningen fortsatte. Klockan nio på morgonen rusade beväpnade män in i rummet och skrek: ”Stå upp, upp med händerna”, och Lynne Shaw var övertygad om att det var slutet.

–De föste ut oss till en trappa och jag trodde att de ville samla oss så de kunde skjuta alla samtidigt.

Först efter en stund förstod hon att männen var soldater som tog dem ut från hotellet. När de kommit ut sköt terroristerna mot dem från ett fönster och de sprang för att komma undan.

Paret fick snabbt hjälp att ta sig hem till England. Nu säger de intervjun med BBC att det var tur som gjorde att just de överlevde:

–Vi är fortfarande så glada att vi tog den kinesiska restaurangen, om vi hade tagit den indiska hade vi varit döda eftersom de mejade ned alla där.