Orkanen Gustav – som kategoriserats som en klass 3-orkan – väntas nå Louisianas kust runt lunch lokal tid, det vill säga klockan 19 ikväll svensk tid. När Aftenposten körde in i staden i natt svensk tid var staden pratiskt taget öde.

Tidig kväll lokal tid. Gatorna som vanligtvis är fyllda av liv är öde. En poliseskort följer mig in i själva New Orleans. Bara polisbilar och press kör runt i stan när jag anländer vid halv två-tiden, svensk tid.

Alla andra har fått order om att evakuera. De som väljer att trotsa evakueringen har fått klara besked om att de gör det på egen risk – de kan inte vänta sig någon hjälp.

De lokala radiostationerna sänder dygnet runt information om hur man ska söka skydd från orkanen. Några få tar chansen och stannar kvar i sina hem – precis som allt för många gjorde under Katrina för tre år sedan. Ofta med tragiska konsekvenser som följd.

En och annan skylt längs vägen ger rakare besked. ”Katrina höll oss inte borta. Det ska inte Gustav göra heller.” Invånarna i New Orleans är uppenbarligen väldigt förtjusta i sin hemstad.

Enligt de första rappporterna skulle orkanens öga träffa New Orleans måndag kväll, svensk tid. Men vid två-tiden inatt täcktes plötsligt himlen av mörka moln. Samtidigt började det regna kraftigt. Det här var en förvarning. Gustav är inte långt borta.

Försmaken av orkanen kom helt plötsligt. Det var alldelels stilla. Inte en vindby. Men medan jag står och intervjuar två bröder som blev kvar under Katrina och även är beredda att ta chansen att stanna den här gången ser vi att det blir helt svart över hustaken.

Sedan börjar det ösa ned. Bröderna som varit med om orkaner förr bjuder in mig på en kall öl. Men jag bestämmer mig för att det bästa nog är att ta sig ut ur stan igen. Jag har bara kört i tio minuter när vägarna helt svämmas över av det kraftiga regnet.

Jag har aldrig upplevt något liknande – någonsin.