Rädslan är stor för att det åter kommer att flyta blod på Irans gator när årsdagen av den islamiska revolutionen hålls idag. Samtidigt frågar sig många om Gröna rörelsen, som startade som en spontan protest mot det omstridda presidentvalet i somras, har lagt grunden till en ny samhällsomvandling.
Iranierna är ett folk som har tradition av massprotester. De har gjort mer än en revolution under 1900-talet. Vi vet vad den Gröna rörelsen är emot (de kräver rättvisa och frågar sig ”var är min röst”; de underkänner Ahmadinejads legitimitet som president liksom den högste ledaren Khomeinis godkännande av valet).
Men vi vet mindre om vilket statsskick denna brokiga proteströrelse skulle kunna utforma. Somliga är sekularister, andra nationalister, en tredje grupp religiösa reformister, åter andra monarkister. Men revolutioner startar ofta så: som en rörelse där alla är överens om vad de är emot, men där först den interna maktkampen avgör vad som ska komma istället.
När shahen av Iran för 31 år sedan lämnade sitt hemland, som då kokade av protester mot diktaturen, anade inte många vad som skulle komma istället. När hans främste motståndare, den bistre revolutionsledaren ayatolla Khomeini, återvände till Iran från sin exil i Paris i februari 1979 hade inte många insett vidden av hans planer för en ny teokrati, en islamisk republik.
Ett står dock klart idag: mer än ett halvt år efter det omstridda presidentvalet 2009 har inte Gröna rörelsen krossats – trots censuren på nätet, massrättegångar, dödsskjutningar och avrättningar.
Dödsskjutningarna den 27 december, på shiiternas sorgehögtid Ashura, är beviset på att regimen endast använder sig av islam som en fasad och ett makt-instrument, hävdar anhängare av Gröna rörelsen.
– Inte ens shahregimen sköt mot demonstranter på Ashura, säger en ung iransk ingenjör som nyligen flyttat till ett västland men som jag träffar i Turkiet.
Med ett snett leende berättar ingenjören att han tog examen på samma universitet som Ahmadinejad. Han vill inte framträda med namn och bild av rädsla för att hans familjemedlemmar hemma i Teheran ska få sota för det.
– En konfrontation med regimen är ofrånkomlig. Trovärdiga källor har berättat för mig att fängelser och häkten står redo för folk som grips under mass- arresteringar idag.
Men det finns ett stort problem, enligt denne sagesman: medierna. Filter stryper informationsflödet av sms, mejl, Facebook och Twitter. När inget annat fungerat meddelar sig många via blåtand från en mobiltelefon till en annan.
Samtidigt som kraftmätningen pågår i Iran, märks en kursändring i USA. Dialoglinjen i synen på Irans kärntekniska program, vilken president Obama förordat, börjar ge vika för krav på hårdare sanktioner. Tunga opinionsbildare i USA förordar en politik för regimförändring i Teheran.
De neokonservativas tankesmedja American Enterprise Institute går längre än så. De höll nyligen en konferens i Washington på temat: ”Borde Israel attack- era Iran?”.
Samtidigt har USA stärkt de arabiska Gulfstaternas försvarsförmåga. Syftet är att skydda oljekällorna i Saudiarabien och andra arabländer om det skulle bli ett nytt krig vid Persiska viken.
– Iran är inte ett dilemma bara för Israel utan lika mycket för de arabiska Gulfstaterna. Konsultationer pågår. Jag tror att det blir nya sanktioner även om Kina säger nej i säkerhetsrådet, säger en välplacerad amerikansk källa.
Gröna rörelsen uppges enligt SvD:s källor ha meddelat Obamaadministrationen att de kan tänka sig sanktioner i form av frysta banktillgångar för Revolutionsgardets ledare. Dessa tros ha placerat stora summor på banker i exempelvis Dubai. Revolutionsgardet, Pasdaran, är en ekonomisk maktfaktor som tar på sig stora infrastrukturprojekt och har den största aktieandelen i Irans telekombransch.
Men Gröna rörelsen säger klart och tydligt nej till militära aktioner. Även den regimmotståndare som SvD möter i Turkiet säger:
– Jag skulle vara den förste att återvända till Iran och försvara mitt land om det utsätts för en attack.
Många varnar för att Gröna rörelsen skulle straffas först om USA eller Israel bombar misstänkta kärnanläggningar i Iran.
Hittillsvarande sanktioner har lett till en isolering av Iran, ekonomiska problem, tekniska embargon och svårigheter med banktransaktioner från utlandet. Men de har ingalunda stoppat landets urananrikning.
Det energirika Iran klarar inte att raffinera all den olja som behövs för inhemska behov. Det förs nu en internationell diskussion om nya sanktioner mot iransk import av raffinerad olja. Men den unge ingenjören invänder:
– Sådana sanktioner är lätta att komma runt. Ahmadinejad kommer inte att lida brist på bensin. Men blir det bensinransonering kan han skylla den på USA och avleda missnöjet mot regimen.
I Washington, säger SvD:s källor, talar många idag om Irans två klockor. De frågar sig vilket som kommer först: Irans förmåga att framställa egna kärnvapen eller en regimförändring i Teheran. Och i Israel tickar en annan klocka: de som kräver militära angrepp.
