Civilbefolkningen i det belägrade Gaza lever i ett elände under de hårda israeliska sanktionerna. Men de drabbar inte Hamas och andra militanta grupper på samma sätt. Det vapen som dödade kycklinguppfödaren och skärmflygaren Jimmy Kedoshim på kibbutzen Kfar Aza ett par kilometer från Gazas östkant påstås vara av ett nytt och farligare vapen, en iransktillverkad granat.

Samma dag som Jimmy Kedoshim begravdes på sin kibbutz i västra Negev regnade nya raketer och granater ned från Gaza några kilometer in på israeliskt område. Fyra personer, däribland tre skolbarn, fick föras till sjukhus med chockskador sedan Qassamraketer slagit ned nära en skola.

Också strax efter det att Jimmy Kedoshims stoft sänkts ned i graven och hinkar med jord hällts över den enkla kistan noterar vaksamma begravningsgäster nya granatnedslag i vår närhet. Jag med mitt otränade öra hör inget, men känner obehaget i luften. Vi vet alla att vi kan vara inom räckhåll för beskjutning från Gaza.

Obehagskänslan hänger kvar när vi tar en hastig tur till Karni, den sedan länge ödelagda terminalen för varutransporten till och från det belägrade Gaza.

Vi passerar Nahal Oz, varigenom Gaza i bästa fall får bränsleleveranser. Men efter den 9 april, när två israeler dödades här av militanta palestinier, ströp Israel tillförseln av drivmedel för lång tid framåt.

Det har tvingat Gazaborna att ta fram åsnekärrorna – eller att stanna hemma från jobbet. Men det stoppar inte beskjutningen mot civila i Israel. Hamas har sannolikt egna bränsleförråd.

Bara dagen efter Kedoshims begravning skördas ett nytt civilt dödsoffer för terrorbeskjutningen från Gaza, denna gång en 70-årig kvinna.

Nu dör långt fler palestinier efter israeliska räder in i Gaza, även barn. Och Gazaborna känner en kvävningskänsla av den strypta rörelsefriheten, de igenbommade fabrikerna och varubristen. ­Ytterst få Gazapalestinier tillåts resa in eller ut. Och ytterst få ­utlänningar, som diplomater och journalister, men inga israeler, tillåts passera in till Gaza.

–Sedan november 2006 har inte en enda israelisk journalist tillåtits åka till Gaza, säger Gideon Levy som bevakar ockuperat område för tidningen Haaretz. Själv skulle han inte tveka en sekund att åka dit, om han bara fick chansen, ”även om det kanske inte vore särskilt välöverlagt”.

Nu pågår samtal mellan Israel och Hamas om en begränsad ­vapenvila kring Gaza. Egyptens säkerhetschef Omar Suleiman är medlare. Men till Suleimans senaste medlarresa kastade Israel in ett nytt krav: att en vapenvila måste inkludera en frigivning av den kidnappande soldaten Gilad Shalit. Hamas har vägrat gå med på det. För dem är Shalit en värdefull tillgång. De hoppas få ­honom utväxlad mot några hundra av över 11000 palestinska fångar i israeliska fängelser.

Så fortsätter konflikten som en grekisk tragedi medan civila på båda sidor betalar ett högt pris.

Skulle Hamas bara stoppa ­raketbeskjutningen skulle också många, men inte alla, sanktioner hävas, lyder argumentet från ­israelisk sida.

Israelerna talar om sin rätt till självförsvar. Även många Gazabor – men inte alla – beskriver Qassamraketerna som självförsvar, som ett sätt att få stopp på en olaglig kollektiv bestraffning.

Men att som Hamas urskillningslöst skjuta mot civila är tveklöst folkrättsbrott.

Från kullarna utanför Kedoshims hus, som är genompepprat av granatsplitter, kan jag se Beit Hanoun i norra Gaza. Där får bönder, som haft goda affärsrelationer med israeler tidigare, se sina exportgrödor ruttna bort på grund av sanktionerna. Men i Beit Hanoun gömmer sig också de militanta med sina raket­ramper.

Geografiskt är Beit Hanoun så nära, men politiskt och mänskligt är avståndet så långt som till en annan kontinent – och skillnaderna mellan inkomster, livskvalitet och rörelsefrihet är också skriande.

Alon Schuster, borgmästare i nordvästra Negev, tillhör försvarsminister Ehud Baraks labour­parti.

–Budskapet bakom raketerna är att krossa Israels suveränitet. Inte alla våra grannar är terrorister, men terroristernas mål är att tvinga bort oss från det här området. Det är en kamp på liv och död.

Han är inte emot en ömsesidig vapenvila med Hamas. Men vi måste eliminera deras önskan att kasta ut oss från detta område.

”Självklart” ska Israel tala med fienden ”och det görs också”, hävdar han.

–Vi försöker hitta vägar. Ungefär som på 1980-talet när vi försökte tala med de palestinier i PLO som var redo att tala med oss. Vi måste använda alla medel, det är vi skyldiga våra civila.