Bagdad Det finns de som påstår att alla människor har en historia inom sig. Något de vill berätta. I den irakiska huvudstaden Bagdad tycks varje människa ha tusen och åter tusen historier att berätta. Dramatiska, känsloladdade och för det mesta tragiska berättelser om livet under Saddam Hussein, om nutiden, vardagen och dess problem.
I varje historia jag får berättad för mig, i så gott som varje kommentar om livet här och nu jag lyckas fånga från folket i Bagdad, tycks en och samma sanning träda fram; irakierna är ”trötta”.
De är trötta på det liv Saddam Hussein tvingade dem att leva under trettio år och vars konsekvenser, vars sorg och bekymmer, de tvingas att uthärda och bära med sig än i dag.
När jag frågar bagdadborna hur det var att leva under Saddam Hussein, brukar de vanligaste kommentarerna vara: ”Saddam Hussein förstörde allt han inte gillade. Han förstörde även den irakiska människan” ”Han tog ifrån oss allt vi älskade, våra barn, våra föräldrar och våra syskon, vår heder och vår värdighet
som människor”. ”Jag har inte förstått något av mitt liv. Det enda jag har sett är krig”.
Irakierna är också trötta på det liv de lever nu. De är trötta på att det inte finns el, vatten, gas, olja och bensin i deras land. Många hushåll i Bagdad saknar elektricitet under 16 till 20 av dygnets 24 timmar.
Tack och lov har min fasters familj, där jag bor, en elgenerator. De som har råd har köpt generatorer, och de som inte har råd har plundrat en statlig byggnad och plockat hem en. Det är i alla fall vad irakier som levde under efterkrigstidens plundringsvåg berättar för mig.
Men elgeneratorerna är svaga och ger lyse åt högst ett eller två rum i varje hus. Elgeneratorerna behöver dock olja. Och det råder en enorm brist på olja. Utan el, utan olja och utan gas, blir det så gott som en omöjlig uppgift att värma sitt hem i Bagdads bitande vinterkyla. När temperaturen sjunker till några plusgrader på natten, sjunker temperaturen inomhus också ned mot noll.
Irakierna är trötta på terrorattentat, bomber,
explosioner och den allmänna osäkerheten i landet. När mörkret faller över Bagdad förvandlas staden till en tom och tyst punkt på den irakiska kartan. Fruktan för rövarband är mycket stor och de flesta bagdadbor vågar inte lämna sina hem efter åttatiden på kvällen.
Butikerna och mataffärerna stänger. Det är främst polisbilar som patrullerar Bagdads gator på natten och tystnaden bryts då och då av sporadiska skottlossningar och explosioner.
Bagdadborna berättar att före kriget brukade alla bröllop äga rum sent på natten. Festligheterna varade till gryningen. Gatorna var belysta. Det fanns poliser och man kände sig säker. Men nu kan ingen, inte ens amerikanarna, garantera deras säkerhet.
Och rånad kan man också bli mitt i ljusa dagen. Häromdagen, när jag besökte en av Bagdads äldsta marknader, Bab al-Sharji, såg jag hur en man, bara tio meter från mig, attackerades av fyra beväpnade rånare. Eftersom mannen inte hade pengar på sig fick han gå och jag, som hade två hundra dollar i fickan, kunde inte göra
annat än fly. En minibussförare lyckades upptäcka mig och rädda mig.
”Det gäller att lita på Gud och ha tur”, säger folket i Bagdad.
Trötta är också irakierna på att inte kunna ge sig själva och sina barn ett hopp om framtiden. Den som promenerar på Bagdads marknader kan själv se hur vanligt förekommande det är med barnarbetare. Många familjer tycks fortfarande inte ha råd att skicka sina barn till skolan. Och många som har råd väljer ändå låta sina barn att arbeta. ”Utbildning i Irak ger inget arbete”, brukar de säga.
Den enorma arbetslösheten och anställningsstopp på de statliga myndigheterna skrämmer iväg många välutbildade människor. När jag berättar för människorna här i Bagdad att jag har levt utomlands under de senaste 23 åren, skakar de flesta på huvudet och säger: ”Varför har du återvänt? Hade jag varit du skulle jag inte komma tillbaka till Irak.”
I den irakiska tv-kanalen al-Iraqiya är det tyst om de vardagsbekymmer folket i Bagdad berättar för mig. Tyst är det också om alla droger, vapen och
porrfilmer som säljs överallt i stan. Och ibland känns det som att om det finns något som har ”förbättrats” sedan Saddams fall så är det just åtkomligheten av droger, vapen och porr. Jag har själv fått erbjudande att köpa vapen och då menar jag inte bara automatgevär, utan också luftvärnsrobotar. För en summa av 500 dollar.
Men trots alla problem och bekymmer som livet efter Saddam Husseins fall har fört med sig, tycks flertalet människor i Bagdad jag har pratat med föredra dagens situation framför livet under Saddam Husseins tid. ”Det svåra livet vi har i dag är kanske priset vi måste betala för att bli av med Saddam Hussein”, brukar bagdadborna säga.
