Jag har börjat tvivla på Europa. Det verkar som om vi européer kräver en jordglob som rymmer bara den egna kontinenten och att Historien ska kunna stoppas per dekret.
Jag talar förstås om globaliseringen. Europa tycks inte vilja veta av den. Det är märkligt av flera skäl. Det första: européerna har alltid levt med den, åtminstone sedan det romerska imperiets dagar, då den globala världen visserligen var begränsad till området kring Medelhavet, men redan då i princip fungerade som dagens mycket större. Det andra skälet: inga har som vi européer dragit nytta av en globaliserad värld, inte minst vårt eget folk som utan den inte kunnat emigrera, exportera och kultivera sig utan blivit sittande under en sur gran sjungande en sorgsen folkvisa. Inte ens Göran Greider hade stått ut med det i längden.
De starka reaktionerna på globaliseringen beror på att den på så kort tid fått dramatisk omfattning. Det har med elektronisk kommunikation och kommunismens död att göra. För mindre än tjugo år sedan var de kommunistiska staterna inte en del av världen; Sovjetunionen med satelliter stod utanför. Framför allt stod Kina utanför - för ungefär en generation sedan existerade där ingenting som hette export eller import (läs: omvärlden var avskaffad ). Kina var ett introvert, provinsiellt tukthus där den politiska eliten satte en ära i att förbli så även till priset av att folk svalt ihjäl. Vad ägde ni på den tiden från Kina? Maos lilla röda? Ett par pinnar att försöka äta ris med? Men Deng Xiaoping öppnade Kina mot världen och resten är historia.
Sedan dess är vi översvämmade av kinesiska varor och inga kineser svälter längre. Just Deng, Michail Gorbatjov och Bill Gates har gjort mer för den så kallade Tredje Världen än hundra år av u-hjälp, soppkök och Sida. Världen har alltså vuxit med några tusen miljoner kineser och indier, och andra står på tur. Men vi européer tycks känna olust när andra än vi själva exporterar, emigrerar och konsumerar. Och värre än så: dagens globalisering stjäl ju våra jobb, förändrar
våra förorter och häller pesto över den inlagda sillen. Så var det inte tänkt när vi förr brukade förklara oss solidariska med världens fattiga. I stället reagerar vi numera med tull- och skråväsendets alla reflexer, som nu senast i Vaxholm. Särskilt Sydeuropa vantrivs med globaliseringen. Italien verkar rådlöst uppgivet, Frankrike tar den som en nationell förolämpning. Men också norr om Alperna vill vi inte inse att vad vi kan kalla efterkrigstiden tagit slut.
Det betyder att vi fortsätter att ha feta pensioner utan att föda barn som kan betala för dem; satsar på fritid när några miljarder asiater satsar på arbete; slår vakt om en välfärdsstat som vant oss också vid dekadenta avarter; räknar med att någon annan - alltså USA, som vi annars använder som spottkopp - ska försvara oss; tror att vår energifattiga del av världen ska klara sig utan kärnkraft. Ganska trista fakta. Utan att han upptäckt det håller världen på att lämna européen bakom sig, en europé upptagen av hur han ska kunna ”förverkliga”
sig själv.
