Rudolph Giuliani skriver autografer under ett kampanjmöte i Ney York. Stadens förre borgmästare hoppas bli republikanernas kandidat i nästa års presidentval, men frågan om hans åsikter står i vägen.
Ingen borgmästare har flyttat till Vita huset utan att ha innehaft andra politiska ämbeten emellan. Rudy Giuliani var emellertid inte vilken borgmästare som helst, utan kunde peka på imponerande resultat med tryggare gator i New York.
Giuliani leder i mätningarna på riksplanet mellan det tiotal män som tävlar på den republikanska sidan om att bli presidentkandidat 2008. I första hand petade han ned John McCain, strids- pilot, krigsfånge och frank kandidat 2000.
I övrigt är det bara en av de andra, exguvernören Mitt Romney, som visar tecken på framgång lokalt, men förhoppningar ställs till ännu en tänkbar kandidat, skådisen och förre senatorn Fred Thompson.
Häromkvällen tog Giuliani emot en utmärkelse till minne av det högst uppsatta polisbefälet, Fred Morrone, som omkom i ruinerna efter terrorattentatet.
Det rör sig inte om ett kampanjmöte men alla framträdanden numera är förstås kampanjmöten. Ett par hundra personer, till- hörande poliskårer i hamnar och på flygplatser, avslutar middagen i balsalen i ett stort hotell och applåderar varmt när det är dags för höjdpunkten, Giulianis tal.
–Ni befinner er i frontlinjen. Om Washington har pengar att bygga broar till Ingenstans, då har vi medel att stötta poliskårer, säger Rudy Giuliani och skrockanden utlöses över en ökänd budgetpost till en bro i Alaska.
Det är inte meningsfullt att titta i backspegeln och utpeka syndabockar för vad som hände ”den vackra tisdagsmorgonen med klarblå himmel”, menar han, utan frågan gäller var politiker står idag.
–Om man inte inser att detta är ett krig kan man inte leda, säger Giuliani.
–Tro aldrig, aldrig att vi inte kan vinna. Våra ideal är de rätta. Det här landet är det största i mänsklighetens historia, fortsätter han och inpräntar att politisk korrekthet inte får hindra att man kallar islamisk radikalism för dess rätta ord.
Kriget mot terrorismen, patriotism och ordet ”ledarskap”, som i hans bästsäljande självbiografi/managementbok är budskapen i Rudy Giulianis framträdanden.
Just nu är det den ödmjukt medkännande Giuliani som står bakom talarstolen, egenskaper som beundrades under dussintals begravningar han gick på. I resonerande saklig ton lanseras idén att införa ”portstat” och ”borderstat”, alltså ett datasystem för hamnar och vid gränsen enligt den framgångsrika polisövervakningen i New York, ”compstat”, som bidrog till att få ned brottsligheten.
–Kreditkortsföretag och banker kan hålla reda på folk. Ett compstat-program bör säkra våra gränser och det som behövs är viljan att göra det – och den har jag, säger Giuliani efter att radat upp siffrorna över nedgången i brottsligheten under hans år som borgmästare, -57 procent.
I New York minns man även andra saker: en aggressiv konfrontatorisk stil, missnöje bland minoritetsgrupper, högst offentliga bråk med en exhustru och dessutom den lukrativa affärsverksamheten när han lämnade borgmästarposten.
Men, i övriga landet var Giuliani rätt okänd och politiska observatörer undrar nyfiket vad som kommer att hända när de inflytelserika frireligiösa primärvalsväljarna i Södern och i västra USA börjar syna honom på allvar. Alltså en politiker som är gift för tredje gången, har spända relationer till sina barn, är för vapenkontroll, för fri abort, för homosexuellas rättigheter.
Vad som talar för Giuliani, förutom det faktum att han framstår som en handlingskraftig ledartyp, är att det republikanska partiet genomgår något av en eklut. Bushs presidentskap har skakat om rejält och några av den kristna högerns förgrundsfigurer har avlidit eller marginaliserats.
Kanske, spekulerar politikkännaren Thomas Edsall, representerar ”giulianismen” det republikanska partiets framtid där den ideologiska skiljelinjen inte längre bestäms av sexuella och moraliska faktorer.
Enkäter tyder på att 11 september/terrorhotet framstår som den absolut viktigaste frågan för republikanska väljare – något som Giuliani förknippas med mer än någon annan och hans stöd för Irakkriget ter sig här som en naturlig fortsättning.
Men, precis som en demokrat inte kan vinna utan de svarta väljarna, kan troligen ingen republikan vinna utan stöd från ovan nämnda konservativa kärn- väljare. Det blir först efter ytterligare några resor till delstater som South Carolina som det kommer att visa sig ifall Giulianis åsikter står i vägen.
