40-årige Aleksandre Eliasjvili hämtar mig i sin nytvättade Nissan-jeep. Det är hans tjänstebil, förklarar han och visar mig stolt sin egen bil, en svart ­liten Mercedes som står på husets ­innergård. Han träffade sin fru genom en kompis 1996 och efter sex dejter gifte de sig. Hon har ossetiskt ursprung och han georgiskt.

–När jag såg henne tyckte jag att hon var jättesnygg. Mitt hjärta kunde inte sluta bulta, det räckte för mig. Här i Georgien så säger alla ”han är azerier, han är armenier, han är abchazier”. Jag tycker att det är en förlegad kommunistisk mentalitet. Jag har bott i London och jobbat ihop med svarta, asiater och ryssar. Vi är alla likadana, säger han och skrattar.

Lönen som kontorschef på Siemens gör att han och familjen lever gott. Hans fru Natia Khurieva behöver inte arbeta och tar hand om deras tioårige son, Uganshi på heltid. De bor mitt i Tbilisi i en stor trerummare nära bar­gatan Perovskaja. I köket är gasspisen och kylskåpet splitternya och två av rummen har stora teve-apparater.

Natia Khurieva var 13 år när Sovjetunionens föll samman och inbördeskrigen mellan utbrytarrepublikerna och Georgien bröt ut. Många i släkten som bodde i Sydossetien flydde till Ryssland men familjen i Tbilisi stannade kvar under den nationalistiske georgiske presidenten Zviad Gamskhurdias styre.

–Ingen av mina kompisar behandlade mig illa eller annorlunda. Vi har samma religion, vi ser likadana ut. Egentligen kan man bara se på någons efternamn att de är osset eller georgier, säger hon.

Organisationen Kaukasiska huset i Tbilisi ger en annan bild. De försöker genom kulturutbyten få ­georgier, osseter och abchazier från konfliktzonerna att umgås. I och med kriget ligger deras arbete nere. Tea Galdava är projektledare och anser att många osseter kände sig tvungna att lämna ­Georgien i kölvattnet av inbördeskriget under 90-talet. Enligt FN:s statistik ska mer hälften av de 100000 osseter som då bodde i Georgien ha varit tvungna att fly. De flesta bosatte sig i Ryssland.

–De hade svårt att få jobb, isolerades och även om de inte hotades till livet var det många som inte längre kände sig välkomna i sitt eget land. Men visst, det finns antagligen fler osseter i Tbilisi än i Sydossetien, säger Tea Galdava.

Hon anser att relationerna förbättrats avsevärt efter rosornas revolution. Den nya regeringen har stöttat etniska minoriteters rättigheter. Bland annat har radio på minoritetsspråk startats och de osseter som återigen vill bosätta sig i Georgien har fått ersättning.

–Nu, nu skäms jag. Jag känner de här människorna som vi har bombat, vad ska jag säga till dem? Jag är en del av ett samhälle som dödat så många av både våra och deras vänner, säger hon.

I Gamla stan i Tbilisi bor många judiska och armeniska ­georgier och där kan man köpa kosherkött och få en riktig ­ordentlig skrubb vid sulfabaden av en armenisk ­eller rysk baderska. I arbetarstadsdelen Nakhalovka på andra sidan floden ­Mtkvari, som delar staden i två, bor många osseter.

En lummig trädgård med granatäppleträd, stora rosbuskar och vinrankor möter oss hemma hos familjen Ramadze. Jeans hänger på tork utanför huset och stämningen i Nakhalovka är lördagssömnig. Vladimir och Ruba ­Ramadze träffades 1957 när han besökte hennes by utanför Gori. Hon var 18 år och han tio år äldre. Om man tycker om någon spelar åldern inte så stor roll, säger Ruba och skrattar och tittar ömt på sin man.

–Utanför Gori var blandade ossetiska och georgiska byar väldigt vanliga, säger 83-årige Vladimir Ramadze. De har många vänner som har gift sig med en osset eller georgier.

Just nu bor systrarna Eka och Veriko Ergemlidze hos dem. De är födda i en etnisktblandad by någon mil från Tschinvali i Sydossetien. Visst bråkas det ibland mellan osseter och georgier på någon fest, det kanske till och med skjuts lite, men bara månader efter det förra kriget under 90-talet var allting som vanligt igen, berättar 40-åriga Eka Ergemelidze.

–Vi är vänner och grannar. Man gifter sig med varandra och skaffar barn. Det är ingen skillnad mellan oss. Min kompis har en ossetisk man. Nu är hon ­i Tbilisi med deras barn och han i Vladikavkaz. Men vi hoppas att vi alla kan återvända tillbaka snart, säger Eka Ergemlidze.